Är den glada tjejen borta för alltid ?

Jag har inte bloggat i lång tid för nere på bottens i mörkret finns inget överskott till något annat en sina egna tankar och den förödande självömkan.
Jag har varit så sjuk, det är inte mycket jag minns från min sjuka tid.
Jag är långt ifrån frisk, vissa dagar är jag så nära att ta mitt liv att det enda som gör att jag inte gör det är mina nära och kära.
Jag vet hur fruktansvärt det är att förlora någon man älskar.
Jag förstår mig nog inte på hur man gör när man lever, lever på riktigt, leva och se allt det vackra och goda som tydligen finns därute.
Jag har sovit i sex dagar i rad jag har vaknat små stunder för att dricka och gå på toa annars har det stått sömn på skemaet.
Jag har inte tid till att sova, jag är mitt i en flytt men jag är så utmattad och det känns som om jag kan sova till livets ände.
Det positiva just nu är att jag snart får min älskade lilla katt igen, gud vad jag längtar, det känns som om jag går isönder varje deg utan fina lilla Bubba är som att dö om och om igen.
Jag saknar han så otroligt myckte.
Nästa hälg flyttar jag än ren gång till sverge så får vi se hur det blir med det, jag tror inte på att fly från sina problem men ändå gör jag det  hela tiden.
Bara för i dag ska jag tänka positivt, jag ska njuta solen och naturen och prova på att leva och känna glädje.

Vill vara stark

Det känns som om jag gör alla människor som står mig nära besvikna.
Det känns som om jag inte är den de vill att jag ska vara.
Jag vill ju inget hellre en att vara andra till lags, vara en som alla tycker om och som kan ge med hela mig själ.
Men jag sviker och förgör, jag går in i mig själv och låter mina känslor och mitt mörker överta.
Jag dricker för mycket och det gör att jag på så sätt sviker de jag älskar.
Jag vill så gärna vara stark, vara en klippa som kan stötta och ge goda råd men jag är oförmögen till något som helst.
Känner mig maktlös och oförmåga att vara den jag önskar att jag var.
Snälla ge mig livet tillbaka, ge mig styrka att orka leva vidare.

Förståelse

jag har uppsökt psykiatrin och fick en akut tid, efter fem dager fick jag träffa en psykiater som värderar att jag har en svår depression.
Jag fick direkt en tid hos en psykolog men jag känner inte att hon kan ge mig det jag behöver.
Hon arbetar utifrån här och nu, hon arbetar med kognitiv terapi och det är ju bra men jag tror inte att det är det jag behöver.
Jag tror att jag behöver bearbeta allt som har hänt i min barndom.
Jag behöver bearbeta hur det har varit att växa upp med föräldrar som har haft ett tungt missbruk, föräldrar som har åkt in och ut ur fängelse, hemlöshet, sexuella övergrepp, dödsfall så som självmord och överdoser och svek.

Jag ska träffa min psykiater igen nästa tisdag och jag blir nog tvungen att säga detta till han för jag måste få bli hel inne i annars ser jag ingen mening med det som kallas livet.
Jag vill känna mig hel, jag behöver bearbeta innan jag kan acceptera och gå vidare.
Kanske har jag fel men jag vill må bra och jag har aldrig fått lov att bäretta och se på det jag faktiskt genomlevt.
Jag vill ju bara få lov att känna mig hel, känna ro och vara glad och jag tror att jag måste acceptera innan jag kan gå vidare.

En depressiv ängel fylld med ångest

Har tagit mod till mig och äntligen kommit iväg till min psykiater, det var antingen det eller att somna in för alltid.
Jag mår så fruktansvärt dåligt, jag har isolerat mig och varken haft lust eller ork till någonting.
Jag har tappat all lust till livet, inte ens träningen hjälper.
Smärtan som helt plötsligt lamslår mig, som sliter sönder varje cell i min kropp och som får mig att vilja skrika rakt ut är svåra ångestanfall.
Det känns på något sätt skönt att veta vad det är som händer med mig.
Jag har nu startat en behandling mot svår depression och ångest.
Han förklara också att tröttheten jag känner beror på att jag har alla dessa mardrömmar så jag når inte helt ner i djupsömnen, detta gör att jag inte får den sömn jag ska ha.
De har tydligen fått tag i mina journaler från Gbg och har nu vetskap av alla självmordsförsök.
Vid mitt sista självmordsförsök ville jag vara helt säker på att inte vakna igen men det resulterade bara i att jag låg på ner sövd på Iva i ca en vecka.
Det jag har nu det är inget liv.
Så jag ger det ett försök, jag tar medicinerna jag får och jag går till terapin de rekommenderar.
Jag ska arbeta utifrån något som heter mindfulness, är inte helt säker på vad det är men jag ger det ett allvarligt försök.
Och om eller förhoppningsvis när jag får det bättre så ska jag börja bearbeta min barndom och allt jag är så rädd för att ta tag i.
Men jag gör vad som helst nu, jag vill ju bara må bra, bara en gång i livet vill jag få lov att vara lycklig helt inne i.
Jag kan inte själv jag behöver helt enkelt professionell hjälp.

Vad händer med mig, det gör så ont !!!!

Vad är det som händer med mig ?
Det känns som om mörkret och tomheten växer, det sprider sig och jag känner mig helt fel.
Smärtan övertar hela min existens och den fysiska smärtan övertar mig, jag klarar inte detta.
Det gör fysiskt ont, från tårna genom vader, ben, mage, bröst, armar, hals huvud och ut i tänderna.
Det känns som om jag ska gå under, som om jag håller på att dö.
Jag är rädd, jag vet inte vad som händer med mig det gör så ont.
Är det slut nu, går jag i sönder, blir jag ett med mörkret inne i.
Denna smärtan gör så ont både psykiskt och fysiskt, jag vet inte vart jag ska ta vägen !!!!!!!!
Jag kan inte mer nu.

Förträngda minnen

Stora delar av min barndom och mina tidiga tonår har jag inte riktigt några minnen från, det är bara svart.
Det jag har skrivit om i bloggen är sådant som jag minns, det är saker jag helst vill glömma men som sitter inpräntat som sten.
Men på sista tiden har jag börjat få nya minnesbilder, fruktansvärda saker.
Det är inte hela minnen utan små frekvenser, ansikten, lukter, ljud, saker som sagts och bilder på hemska saker som har hänt med mig.
Jag ser mycket av det utifrån som om jag ser ner på mig själv, som om det utspelar sig på film.
Jag vill inte minnas dessa saker, jag vill inte att det ska vara mina minnen.
Men jag vet inne i att det är sant, jag känner det, både själsligt och fysiskt.
Jag vet inte hur jag ska klara av att handskas med dessa fruktansvärda minnen, jag vill inte minnas det är för sjukt och för plågsamt.
Jag vill stänga av, skala bort det, amputera.
Hur ska jag någonsin bli klar till att möta det mörka som gömt sig djupt inne i mitt innersta.

Kräftan i Solen, mitt stjärntäcken.

Ditt horoskop

Du är född 15/7 - 1980 kl. 08:35 i Skövde Sverige.

Du är Kräftan i Solen

Nyckelord – Ande
Solen är grundpositionen i ens horoskop. Solens plats i zodiaken är mycket viktig och den påverkar hela din personlighet. Soltecknet visar ditt innersta och verkliga jag och din vilja. Den är din medvetna sida och din utåtriktade personlighet.

Tillsammans med Månen och Ascendenten bildar Solen den treenighet som delar på personens jag i horoskopet. Dessa tre är därför de mest avgörande för hur du är som person.

Tillhör gruppen - Personliga planeter
Deras påverkan är stor i det personliga horoskopet då de står för hur vi är som enskilda individer och hur vi agerar.

Kräftan är känslig och mottagliga för intryck. Deras mottaglighet gör att deras sinnestämningar kan växla snabbt. De är samtidigt reserverade och ibland rädda för att vissa upp sitt stora känsloregister. De har ett stort behov av att ta hand om andra, de bryr sig och fäster sig lätt vid andra, är försiktiga och mjuka. De är ofta beroende av bekräftelse på att de duger och de har ibland problem med självförtroendet eller att de tar sig själva på ett lite för stort allvar.

Kräftor behöver trygghet och skaffar sig det genom att ha ett ombonat hem, omger sig med mycket saker eller håller fast vid gamla minnen. De älskar god mat, är oerhört fantasifulla och de är fulla med idéer och inre bilder. De har mycket gott minne och har svårt att släppa ifrån sig vare sig vänner, älskade, saker eller en idé.

Kräftan kan ofta visa sig upp ett kallt och hårt yttre men detta är bara ett skal och innerst inne flödar känslorna, den känsliga kräftan är bara rädd för att bli sårad eller för att känna sig otrygg. De tar sällan första steget utan avvaktar och väntar på att den andre skall ta initiativet. Trots reservation och blyghet så gillar kräftan att stå i centrum. Om den får rätt uppmärksamhet kan kräftan då krypa ut ur sitt skal och blomma upp, skratta och visa upp en mycket spontan sida.

Kräftan är mycket romantisk, godhjärtad och oftast en väldigt bra förälder. Kräftan är försiktig i kärlek för att inte bli sårad. Kräftan söker efter ett varaktigt förhållande och när de väl inlett ett förhållande gör den allt för att hålla fast vid sin partner.

Lämpliga yrkesval: Allt där de får sköta andra, ex. sjuksköterska, lärare, kurator, eller yrken som har anknytning till sjön, ex. fiskare.

Känsligaste kroppsdel: Bröstkorg.

Instängd bakom en mur

Redan som barn var jag oftast ensam, på så sätt behövde jag aldrig avslöja vad som hände där hemma, då behövde ingen se allt det där konstiga.

Jag ville vara osynlig, jag ville inte synas så jag höll mig för sig mig själv.
Det resulterade i att jag blev ett utmärk offer, någon som de andra kunde reta och trycka ner.

I tonåren började jag umgås med några som var betydligt äldre en mig.

Jag stal droger av mamma som jag gav mina nya "vänner" på så sätt hade jag något dom ville ha, men det handlade aldrig om vänskap så de försvan snabbt ur mitt liv.

I mitt vuxna liv har jag kämpat för att bryta mitt dåliga mönster, men muren jag byggde som barn är svår att riva.

Rädslan för att bli lämnad gör att jag har svårt att lita på människor.
Jag vågar inte riktigt tro på att någon faktiskt kan tycka om mig, för hur ska någon kunna göra det när jag inte tycker om mig själv.
Jag hoppas att jag en dag lyckas besegra min rädsla och mina demoner och att jag finner mod till att släppa in människor i mitt liv.

RIP my Love

I dag är det 7 år sedan min älskade Richard tog livet av sig, min fina och underbara man Richard.
Det går inte en dag utan att han på något sätt finns i mina tankar, nu för tiden minns jag bara det fina vi hade ihop, allt det mörka vi hade begravdes när han dog.
Han var så vacker och hans hjärta var så rent men hans trasighet förgjorde honom.
När han valde att ge upp så tog han en bit av mig med sig, jag kommer aldrig sluta älska honom.

RIP My Love, det fanns bara en som dig ♥

Blodsband

Jag kan inte låta bli att tänka över allt som hänt i mitt liv.
Jag undrar om jag hade varit annorlunda och mått bättre inne i om allt inte var som det var.
Jag har varit uppe hos min kusin i helgen på kusin träff, jag har inte träffat flera av dom i över 20 år men likheterna är slående.
Vi har allihop levt med struliga föräldrar som har missbrukat och flängt hit och dit med oss i släptåg.
Vi har mist så många på vägens gång både föräldrar och andra vi älskat, människor som dött en allt för tidig död på grund av missbruk eller sorg.
På något sätt sitter trasigheten i våra gener, vi är omslutna av mörker och av våra egna personliga demoner.
Flera av oss har blivit sexuellt missbrukade och vi har allihop blivit mycket försummade som barn.
Det gör så ont att se, att höra deras berättelse för på något sätt är det lättare att förstå mörkret när någon annan beskriver det.
Det har varit en smärtsam helg men samtidigt har det varit skönt för nu vet jag att jag aldrig mer behöver vara ensam för vårat blod binder oss samman för alltid.

Tid till förändring

Jag önskar att jag var någon helt annan, någon som tycker om sig själv och som har frid inne i.
Någon som tog lätt på tillvaron och som inte bekymrar sig om allt och inget.
Jag önskar att mitt självförakt försvann och att jag kunde se mig i spegeln och tycka om det jag ser.
Jag är så trött på detta inre krig som sliter mig mitt itu.
Jag sjunker längre och längre ner och mitt självförakt och min rädsla blir bara större och större för var dag som går.
Jag är rädd för att gå ut, för att möta världen, jag känner mig ful och tjock och det känns inte som om jag passar in eller hör till någon stans.
Jag känner mig som en åskådare, det känns som om jag har lämnat det normala livet och nu på avstånd iakttar.
Och inne i finns ett stort hål som är fyllt med ångest och oro och som får mig att gå under av smärta.
Jag är så rädd för mina egna tankar och känslor att det bara finns två utvägar just nu, antingen ger jag upp eller så ber jag om hjälp.
Jag gav mig själv ett löfte efter sista självmords försöket, jag lovade mig själv att aldrig mer ge upp, att inte låta mörkret vinna.
Därför har jag trotsat alla känslor och röster inne i huvudet tagit mod till mig och fått en tid hos min gamla psykiater på måndag.
Jag vill ju klara mig själv men jag kan inte mer, jag är för trasig och har för ont inne i.
Jag kapitulerar, jag ger upp inför mina känslor och hoppas att jag kan få hjälp att finna styrka och att finna mig själv igen.

Vill vara som dom

När jag ser på alla runt omkring mig så verkar alla så glada och lyckliga, alla lever och fyller sina liv med meningsfulla saker.
Det glöder om andra människor, alla är så vackra och kan så mycket.
Själv är jag bara grå och jag kan ingenting, visst jag har överlevet mitt mörka förflutna men det är också det.
Jag lever inte, jag kämpar varje dag för att överleva och det är en kamp att komma igenom dagen.
Det gör så fruktansvärt ont inne i men jag vet inte vad det är som gör så ont, det känns bara som om jag långsamt går i sönder.
Jag vill gråta och skrika men mina tårar är för länge sedan tagit slut och mina ord kommer inte ut.
Jag vill inte mer, jag orkar inte ha det så här.

Ett inre krig

Hösten och färgens tid är här men färgerna som sprakar där ute når inte mitt inre.

Jag känner mig hudlös, det känns som om jag är ett öppet sår som inte vill sluta blöda.

Jag har ett stort håll inne i, ett mörkt, tomt hål som jag inte förmår att fylla.

Det mörka inne i växer sig starkare för var dag som går och jag känner hur all livslust sakta sipprar ur mig.

Jag känner mig så vilsen i det som kallas livet, det känns som om jag tappat bort mig själv i en oändlig labyrint.

Livet är ingen snäll plats, det gör så ont och jag är så rädd.

Allt känns så mycket, det känns som om det hela tiden utspelar sig ett inre krig mellan det mörka och det som kunde vara.

Jag vill inte ha det så här men jag vet inte hur jag ska ta mig ur klorna på det mörka som har ett fast grepp om mig.

Jag kan inte andas, mörkret som omsluter mig kväver mig och jag förmår inte att se något annat än min egen smärta.

Vad är det för fel på mig, varför måste jag känna så mycket, varför har jag detta mörker inne i.

Jag vill så gärna se det vackra som utspelar sig där ute men världen skrämmer mig och jag känner mig så liten.

Jag vill slita mig själ i småbitar, förinta alla demoner och allt mörker men jag vet inte hur jag ska göra.

Jag vill vara hel, jag vill vara glad och slippa känna.

Hur får jag sinnesro, hur fur får jag tillbaks mitt hopp och hur lindrar jag det som gör så ont.

Hur blir jag en del av livet

Jag vaknar tidig, går upp och förbereder mig för träning.
Efter träningen lägger jag mig i soffan och sätter igång datorn, sedan går min dag åt att se serier, film och att surfa runt på nätet.
Varje dag ser lika dan ut, jag försvinner in i fantasins värld.
Jag lever mitt liv genom andras historier.
Jag vill vara dom, jag vill se det dom ser men jag ligger bara här och jag är inte dom.
Detta är inget liv.
Jag har upplevt mer än någon kan drömma om, jag har gjort mer än någon film eller serie kan beskriva.
Betyder det då att min kvot är använd, betyder det att jag aldrig mer får leva.
Det jag har nu uttråkar mig, alla upplevelser jag har haft, alla tokiga saker jag har upplevt gör att detta gör mig rastlös.
jag har en inre oro, något som gnager i mig och vill ut.
Hur stillar jag denna hunger, hur blir jag hel och nöjd med det jag har.
Jag orkar inte leva med denna gnagande känsla, med rösterna som maler i mitt huvud.
Jag vill vara hel, jag vill vara tillfreds och känna sinnesro.
Hur blir livet hel, hur blir jag den jag vill vara.

Att söka jobb med ett mörkt förflutet

Känner mig så hopplös.
All min fokus ligger på att försöka hitta ett jobb, men verkligheten är att det känns som en omöjlig uppgift.
Jag lever med ett mörkt förflutet, jag har gjort saker jag ångrar men inte kan ändra på.
Jag gjorde en helomvändning 2005, men efterdyningarna finns fortfarande som en mörk skugga.
Jag vill ju jobba med människor, jag vill göra en skillnad, hjälpa och ta hand om.
Jag har både utbildning, arbetslivserfarenhet och massor med olika påbyggnadskurser.
Men ingen vill ha en som har ett förflutet på andra sidan av det acceptabla.
Att hela tiden bli påmind av det jag helst vill glömma är hårt och jag känner hur jag sjunker längre ner i mitt mörker för var dag som går.
Jag är inte den jag var för så många år sedan men det spelar ingen roll för de läser bara svarta ord på ett papper.
Jag ger snart upp.
Jag blir så ledsen när dom inte kan se individen bakom.
Jag har aldrig skadat någon, jag har aldrig gjort någon annan människa illa på något sätt.
Det är mig själv jag har skadat, på alla tänkbara sätt har gjort mitt bästa för att utplåna mig själv.
Tänk att mitt självdestruktiva förflutna nu förstör mina chanser för att få leva i frid med mig själv.
Jag vill ju bara jobba, vara som alla andra och känna mig hel och behövd.

Jag saknar min ängel

har pratat med min vän idag, min fina vackra ängel.
Jag saknar henne så mycket, jag saknar våra samtal och våran samhörighet.
jag känner mig så ensam i mitt mörker.
Jag vet att jag själv väljer det, jag vet att jag isolerar mig och inte svarar när telefonen ringer.
Men jag saknar ändå värmen.
Om 3 dagar ska jag upp till min ängel, äntligen kan vi ge varandra lite tröst.
Hon förstår mitt mörker och hon finns utan att döma.
Hon finns alltid vid min sida och det älskar jag henne för.
Gud vad jag saknar min underbara vän.

Livet suger

Det gör så ont inne i, det känns som om allt hopp om live har slocknat.
Hur ska jag kunna hålla ut, mina tårar vill inte sluta rinna och all lust är borta.
Jag vill inte mer, och jag vet inte längre om jag kan hålla löftet jag har givit mig själv.
Är detta livet så vill jag inte vara en del av det.
Det vore så skönt att bara somna in, slippa kämpa genom mörkret.
Ingenting är roligt, ingenting får det där som gör ont inne i att försvinna.
Jag isolerar mig här hemma, jag vill inte ut för människorna där ute skrämmer mig.
Varför har jag det så här, varför kan jag inte bara vara glad och lycklig ??
Jag kan bara konstatera att livet suger.

Verklighetsflykt

Mina dagar går in i varandra det ända som skiljer dom åt är nattens mörker.
På nätterna gömmer jag mig i skuggorna.
När jag stänger mina ögon kryper det i min kropp, det känns som någon gnager i mig.
Det känns som om mitt skelett är fyllt med små djur som inte kan finna ro.
När jag emellanåt slumrar in slungas jag in i demonernas värd och mina drömmar tar mig till ställen där blod, skräck och mörker härskar.
På natten blir även verken outhärdlig och min ovilja till medicin gör att natten blir en lång mörk plåga.
När solen äntligen stiger i horisonten kan jag andas ut.
I gryningen drar jag på mig mina jogging skor och ger mig iväg ut i den kalla morgon luften.
Jag vill ut innan världen fylls med människor, jag vill ha morgonen för mig själv.
jag springer ifrån nattens drömmar och demoner och in i ljuset.
Jag fyller mina dager med film och böcker och jag flyr in i fantasins underbara universum.
Jag flyr verklikheten och människorna där ute.
Jag känner mig inte som en del av världen och människorna där ute skrämmer mig.
Alla tittar på mig och jag känner mig fel.
Jag vill inte vara en del av livet, jag vill bara vara här hemma i mitt trygga hem med mina fina små katter.
Jag vet att jag slutligen beger mig ut igen och att min isolation så småningom vänder, men just nu skrämmer livet mig.
Människor får mig att skaka och jag vill bara gråta.
Tack och lov att hösten är på intåg och att alla krav och måsten tonas ner.

Höstens harmoni och min smärta

Jag ser på löven som har börjat falla, snart skiftar färgerna och världen blir sprakande och färgglad.
Jag känner en värme sprida sig i mitt inre, det finns inget vackrare och mer harmoniskt en hösten.
Jag tillbringar mina dagar ensam, dag efter dag är det jag och mina tankar.
Världen utanför ropar på mig och jag provar på att möta den med ett leende men
det är inte alltid lika lätt.
Mina tankar vandrar mellan nu och då tid och jag har svårt att bli vän med mitt
förflutna.
Jag vet att jag aldrig kan ändra på det som varit och att jag är tvungen att leva
med alla mina minnen.
Men när jag ser tillbaka på mitt förflutna så känns som om jag ska gå sönder.
Jag vill vara hel, jag vill leva och njuta av livet.
Jag vill se höstens färger och jag vill höra havets upproriska vågor slå mot hamnkanten.
Jag vill uppleva världen och all skönhet som finns att se.

Bara för idag ska jag fortsätta kämpa, jag ska vårda mina sår och tro på att jag
tillslut kommer till att läka.

Tystnaden och lugnet

När jag vaknade i morse så kände jag en härlig värme i mitt inre, en bubblande känsla av glädje.

Det har varit en härlig dag, jag har legat ute på gräset och titta upp på den vackra blå himlen.

Ett och annat moln har seglat förbi och vinden har smekt min hud.

När jag låg där och njöt av solen märkte jag att det var helt tyst, jag höll andan och det fans inget som störde stillheten.

Denna stund av tystnad har varit underbar.

Att slippa för mina egna tankar, även om det bara är för en liten stund är som bomull för själen.

Kanske blev min bön om sinnesro igår hörd för idag har jag känt ro inne i, jag har känt mig hel och tillfreds.

Rösterna som brukar påminna mig om mitt mörka förflutna, mina demonerna som brukar finnas som en evig skugga har hållit sig på avstånd.

Jag har fått lite andrum och jag har fått lov att bara vara.

Tack det det som är gott och rättvist, tack till mina änglar.

Bara för i dag ska jag leva och andas, jag ska finna styrka och jag ska fokusera på en ljus framtid.

Ge mig sinnesro att acceptera

Det blåser ute, trädkronorna leker och dansar till vindens melodi.

Jag önskar jag var en del av detta vackra skådespel, jag önskar att fick färdas genom vinden.
Jag vill vara fri, jag vill slippa mina demoner, jag vill vara glad och lycklig.
Jag känner mig så ensam och liten och världen känns så stor och skrämmande.
Jag provar på att smälta in, att vara en del av livet.
Jag ler och skrattar men bakom min glada mask finns det sorg och rädsla.
Vissa dagar känner jag mig nästan hel och det tänder en tro på livet.
Jag vill att såren i mitt inre ska läka, jag vill vara en hel människa.
Jag drömmer om ett liv i harmoni, med massor av vänner och glädje, skratt och
sinnesro.
Men min verklighet ser inte ut så, jag är ensam och trasig och mitt inre är ett kaos.
Jag har röster i mitt huvud som påminner mig om tider som varit, om saker jag
vill glömma.
Jag önskar jag slapp känna så mycket, ska det vara så här ?

Mina vackra Änglar,
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
Mod att förändra det jag kan,
Och förstånd att inse skillnaden.

Vill inte mer

Det gör så ont inne i, mitt mörker omsluter mig och jag känner hur all kraft och livslust sakta förvinner ut ur mig.

Rösterna i huvudet har fått ny kraft, dom maler på om hur värdelös, smutsig och liten jag är.

Ska livet vara så här, ska det vara en evig kamp.

Jag trodde att allt var på väg att vända, att det kanske var ett lyckligt slut på min historia.

Men det känns inte så nu, ett enda litet bakslag och jag faller mot den mörka avgrunden igen.

Alla tankar och minnen kommer tillbaks med full kraft och den styrkan jag byggt upp vittrar sönder som aska mellan mina fingrar.

Döds tankarna maler på i huvudet, tankar om att inte orka hela vägen.

En längtan efter att få ett slut på det som ska kallas livet.

Varför kan jag inte få känna ro i själen, vad gör jag för fel.

Finns det någon instruktions bok på hur man gör för att vara en lycklig människa.

Jag känner mig så trasig och jag orkar inte laga mig själv hela tiden.

Mina tårar rinner och värmer mina kinder men dom värmer inte min själ.

Vem ska rädda mig, vill jag att någon ska rädda mig eller har jag uppgivit tron på något bättre.

Jag förstår inte varför jag hela tiden faller när det börjar kännas bättre.

Jag vill ju bara känna sinnesro, vara glad och tillfreds men det verkar vara en omöjlighet.

Jag är så jävla trött.

Jag är trött på mina känslor och på min barndom som hela tiden gör sig påmind, på mitt svaga psyke och på livet.

Jag vill inte mer.

Min vägvisare

Ska träffa Lotta i dag, kvinnan som visade mig vägen till livet som guidade mig in i vuxenvärlden.
Hon var min kontaktperson på kollektivet en kvinna med ett hjärta av guld.
Jag kom till kollektivet när jag var 16 nästan 17, och fram till jag blev 20 var hon den viktigaste personen i mitt liv, hon var den stabilitet jag aldrig hade upplevt.
Hon var den första jag berättade för om de sexuella övergreppen.
Det var henne jag åkte hem till när de andra barnen åkte på permission.
Då mamma satt i fängelse och jag inte hade någon att komma hem till så tog hon hand om mig.
Hon fick mig att känna att jag dög och att jag var lite mer som de andra barnen, att mitt liv och barndom inte var så trasigt.
Minns när de skulle köpa saker till oss på kollektivet, jag vågade inte ta i mot något ville inte vara en belastning.
Hade tidigt fått lära mig nackdelen med att vara fattig.
Hemma fick vi aldrig något, vi hade helt enkelt inga pengar och de pengarna som fanns gick till mammas och pappas missbruk.
Hon gav mig chansen att vara barn och tonåring, hon lät mig göra uppror.
Hon hjälpte mig när min ätstörning var som värst.
Hon gav mig så mycket kärlek, respekt och tillit och utan henne tror jag inte jag hade klarat mig så bra som jag gjort.

Löpning för kropp och själ

Jag började löp träna för att hålla mina demoner på avstånd, för att döva rösterna i huvudet och må psykiskt bättre.
Nu har löpning blivit en del av den jag är, jag behöver det för att orka leva.
Det bästa jag vet är att gå upp tidig och dra på mig löparskorna och bege mig ut på en lång tur.
För mig är det en form av själv medicinering och det ger direkt effekt.
Jag läste en artikel om att man inte kan beteckna sig som löpare om man inte har sprungit en massa maraton och lever på ett visst sätt.
Men för mig handlar inte löpning om hur mycket jag springer eller hur effektiv jag är, för mig är det en livsstil och jag springer för att jag älskar det.
Alla dagar är inte en dans på rosor, vissa dagar vill jag bara stanna hemma och gräva ner mig i mina tankar.
Men det är då jag behöver det som mest, dessa dagar får jag tvinga mig själv och jag vet att det är efter dessa rundor jag mår som bäst.
Dessa dagar kämpar jag med svett och tårar och varje km är ett kamp, men jag genomför det och det ger självförtroende.
Motivation är viktigt och jag brukar sätta upp små mål, olika lopp som jag kan se fram i mot.
Det första jag packar när jag ska ut och resa är mina jogging skor och min garmin löparklocka.
Oavsett om det är till Thailand, Egypten eller bara Göteborg jag ska till så har jag dem med.
Jag har som sagt inte så många vänner så träningen har blivit ett substitut, en trogen följeslagare.
Och när det är dags att  köpa nya löparskor så känner jag alltid lite sorg i hjärtat.
Att tänka på alla de mil vi sprungit ihop och alla tankar som flugit genom luften och som nu är slut gör mig alltid lite ledsen.
Jag springer mellan 3 och 5 mil i veckan i alla väder, men mitt absoluta favorit väder är 14 grader varmt och mulet med lätt vind.
I detta väder finns det inget slut, då går benen av sig själv och tankarna förvinner bort.
Jag är kanske ingen löpare enligt den artikeln men vad gör det jag springer ju bara för mig själv och för att livet ska bli lite lättare.
Jag springer för att överleva, jag springer i från mina demoner och jag älskar det.

Ärlighet

Något jag lärde mig som liten var att kunde jag inte stå för det jag sa så kunde jag lika gärna hålla tyst.

Jag fick även lära mig att man inte "golar", det hör nog till i den kriminella missbruksmiljön men det är ju så jag är uppfostrad.

Jag fick lära mig att man tog det öga mot öga och på något sätt tycker jag om den filosofin.

Jag har mina ränder.

Min mamma och pappa har uppfostrat mig på ett sett som kanske står utanför moralens standard.

Men det har format mig till att se världen från en viss synvinkel, öga för öga, tand för tand.

Jag tycker det är bättre att konfrontera än ett gå bakom ryggen.

Kanske är jag konstig men jag gör inte saker jag inte kan stå för.

Jag måste kunna vara rak och ärlig inför mig själv och jag förväntar mig det samma av mina medmänniskor.

Men jag har tyvärr gång på gång blivit konfronterad med att det inte är så det fungerar i den "normala" världen.

I den "normala" världen tisslas det och tasslas, det snackas och folk kan inte stå till ansvar för något.

Blir besviken på normen och på det som ska vara så bra och äkta.

Jag förstår bättre mammas och pappas filosofi mer en jag förstår de vanliga nyktra människornas.

Rakt och ärligt är bättre en skitsnack och skvaller.

känner mig så kluven, vet inte hur jag ska vara eller hur världen fungerar.

Jag är varken kriminell eller missbrukare men min tankegång går i deras spår.

Jag önskar bara att folk var lite mer ärliga och vågade stå för det de säger.

Men jag sluter inte tro på mänskligheten jag tror på mirakel.

Bakom den höga muren

Det finns så mycket fint att glädjas åt, så mycket vackert att se och upptäcka.
Värden väntar bara på att jag ska ta steget ut i livet och ta del av allt som finns där ute.
Jag är en besökare på upptäcksfärd och jag beskåder nyfiket livets mirakel.
Alla nya intryck av dofter och färger får mig att älska.
Jag vill framåt, jag vill se och röra, känna och uppleva, jag vill skratta och förundras, jag vill leva.
Mina känslor och tankar har länge varit ett hinder, en mur som varken släppt in någon eller låtit mig komma ut.
Jag har varit inlindad i mitt eget självförakt och bara sett det fula och äckliga hos mig själv.
Jag har fokuserat för mycket på mig själv, men livet är ju inte jag det är allt det vackra runt omkring.
Livet är något fint, något jag själv kan forma och göra till mitt.
Jag har sett att det finns godhet och kärlek utanför min höga mur, och jag vill ha mer av det.
Mitt liv börjar här, det börjar nu och jag ska ta vara på varje sekund av det.
Jag ska älska allt det har att erbjuda och inte vara rädd för det nya och oprövade.
Jag ska lära mig att älska mig själv och kanske kan jag en dag se mig själv och tycka om det jag ser.

Någon annans kropp

Det skulle vara vår hemlighet, jag fick inte säga något till någon.
Jag kände mig så smutsig.
Jag minns hur jag grät men jag gjorde inget motstånd.
Och jag berättade aldrig för någon, jag bevarade vår hemlighet djupt inne i mitt inersta.
första gången var värst efter hand lärde jag mig att stänga av, stänga ute världen och försvinna in i mig själv.
Det är som om jag drog till mig dessa män, som om de kunde se att jag inte vågade göra motstånd.
Men jag var ju bara ett barn, en rädd liten flicka. Kanske kunde de se att jag inget skulle säga, och att jag redan bar runt på så mycket skam.
Jag kan inte förstå att ingen såg något, att ingen reagera på min rädsla och mitt självförakt.
Minns att de tog mig till Bup för att jag skurit sönder mina armar men inget mer hände.
Kanske berodde det på okunskap eller på att det var så mycket annat som syntes mer.
Kanske trodde dom att det berodde på mina föräldrars missbruk eller på att jag blev mobbad i skolan.


Jag glömmer nog aldrig, men jag provar på att inte tänka på det, jag provar på att se framåt.
Nuet och framtiden är min och här ska ljuset och kärleken vinna.

Institutioner

Jag minns min första stödfamilj, jag hatade det, Jag grät och ville inte dit.
Mamma och pappa var så djupt inne i sitt missbruk och vi hade inga pengar. 
Dom trodde det skulle vara bra för mig men jag var så rädd och inåtvänd att jag inte fick någon kontakt med dom andra barnen. 
Jag mins att jag inte vågade byta mina kläder, tog inte ens av dem när jag skulle sova. 
Efter någon väcka fick de tvinga mig och jag grät av skräck, men ingen frågade varför. 
Efter det fick jag några andra familjer men jag ville ju bara vara hemma hos min mamma och pappa. 
Till slut gav de upp och jag fick lov att komma hem. 
När jag var 16 var sista gången jag bodde hemma, då kom jag till ett utredningshem där de skulle utreda vad som kunde passa mig. 
De kom fram till att jag saknade social kompetens, att jag behövde lära mig hur en normal vardag ska se ut. 
Bara för att min mamma satt i fängelse i Marocko och min pappa inte fanns i mitt liv just då satte dom ett Lvu på mig. 
Jag blev satt i en stuga i skogen med två personal och där startade jag från noll.
Jag fick lära mig sådant som barn lär sig, att man ska gå upp om morgonen, duscha, äta frukost....... 
Allt sådant som är normalt för andra. 
Efter 4månader var jag redo att komma vidare till "kollektivet" där en liten grupp missanpassade barn bodde. 
Här fick vi ett nytt liv, en ny chans. 
Det tog tre år för mig att lära mig hur man skulle bete sig i samhället.
Det var på kollektivet jag började få förtroende för vuxna igen. 
När jag gick igång med utslussning, jag var livrädd. 
Världen utanför de trygga ramarna var så stor och skrämmande. 
Jag var 20 år när jag fick min första egna lägenhet. 
Det var en sådan omvändning att jag inte kunde hantera det så jag drack för att våga möta världen. 
Jag hade alla förutsättningar men min barndom gjorde sig påmind i mitt mönster.
Alla år jag levde hos mina missbrukande föräldrar, de sexuella övergreppen, mobbningen och fattigdomen hade satt djupa spår i mitt inre.
Jag har fortfarande svårt för många saker och jag har svårt att tro på att jag faktiskt att bra nog.
Jag vill att människor ska tycka om mig och se mig.
Men samtidigt är jag rädd för att de ska svika och var onda.
Jag vet inte om jag någonsin slipper slitas mellan dessa känslor, men jag får omge mig med människor som är snälla och vill mig väl.
Mitt liv har ju trotts allt blivit så bra fast den hårda starten, och jag kan inte önska mig ett bättre liv.

Skugg varelse

Alla mina känslor inne i blandas med deras.
Med människor jag färdas med i en parallell verklighet.
Dom sprakar och överför sitt skimmer till mitt hjärta.
Dom projekterar och jag tar imot.
Jag läser av och studerar, lyssnar och avgudar.
Jag vill ge värme och glädje, se skratt och lycka.
Jag vill älska och trösta.
Jag förväntar inte att bli förstådd.
Men jag önskar att bli sedd, bli älskad tillbaks.
Snälla känn hela mig, min kropp, och allt inne i.
Och ha överseende med allt mitt kaos och min längtan efter värme.
Det är ensamt att inte vara en del av dom andra.
Människor vill inte se, dom delar inte mitt universum.
Jag har för många planeter som är i otakt med solsystemet, jag ligger i en bana som inte passar in.
Låt dom leka med varandra, låt de leva i sin lycka.
Jag nöjer mig med att se på och känna deras puls och höra deras skratt.
Jag nöjer mig.
Och skuggan är ju bättre en inget, men inne i hjärtat är jag ljus och ganska glad.
Jag ler när jag ser deras glädje och samhörighet.

Min fina ängla syster

Har varit och besökt världens underbaraste kvinna i helgen, en person jag aldrig vill mista.
Hon är ljuset i mitt liv, min bästa vän och ängla syster.
Det har varit så befriande att umgås med någon som inte dömer och som är lika vimsig som jag.
Jag har mått så bra och skrattat så mycket och omvärldens ögon har inte funnits i mitt medvetande. 
Hon gör mig så glad.
Det var så hårt att lämna henne och återvända hem till ensamheten.
Saknar henne så mycket.
Men som tur är har jag mina katter.
Ska krama mina små dunbollar hela natten, borra in näsan i deras mjuka päls och lukta till den välbekanta doften.

Känna värmen från deras små kroppar och höra hur deras hjärtan slår och hur de kurrar och grymtar förnöjt.

De ger mig så mycket glädje och kärlek.

När jag tittar på dem och känner jag hur lyckan sprider sig i bröstet.

Jag älskar dem utan förbehåll och jag kan inte tänka mig ett liv utan dem.

Kan inte förstå att jag haft turen att få leva med två så underbara individer.

Varför

Önskar så att jag inte var så tanksprid.

Jag vill vara en sådan tjej alla tycker om, en som har styr på allt omkring sig.

Skulle åka tåg från Stockholm till Malmö idag, skulle byta i Hässleholm.

Men jag gick så klart av tåget flera stationer för tidig och stötte in i spår arbete och grejer bara för att jag var helt uppe i mina egna tankar.

Fem byten och 8 timmar senare landade jag äntligen hemma i Malmö.

Det var en okej resa, och alla har varit engagerade och överseende hela vägen.

Rasmus från kundservis har ringt flera gånger och både tågpersonal och medpassagerare har varit helt insatta i mitt kaos.

Men jag vill inte vara hon den knasiga virvelvinden, jag vill bara smälta in vara som alla andra. 

Anar inte hur jag ska kunna förändra mig, det är som om jag tilldrar mig allt det där kaoset.

Funderar på att bara skita i allt och isolera min med mina små katter.

Stänga ner alla mina konton på Internet och bara se film och snurra runt i min ensamhet.

Jag har som tur är några få människor i mitt liv som inte bryr sig om jag är en anorlunda.

Och det är dem jag lever för, behöver ju inga andra en dom.

Borde egentligen bara skita i att jag drar uppmärksamheten till mig.

Skita i allt och bara vara jag, men det är så svårt.

Förväntansfull

Sitter försjunken i mina egna tankar och på min iPod spelar portishead. Tåget skumpar fram och utanför fönstret ser jag sverige susa förbi. Tänker på mitt liv, på det som har varit och på det som ska komma. Känner mig klar till att upptäcka livet, bli en del av allt som finns att upptäcka. Ska besöka en ängel i dag, det pirrar i kroppen, är nervös men samtidigt förväntansfull. Som jag har längtat och nu är det äntligen tid för vårt möte. Jag tror på att vi har funnit varandra av en anledning. Att vi ska hjälpa varandra genom livet, finnas för varandra. Kanske är jag en drömmare, men mina drömmar är det som håller mig i liv. De får mig att vilja leva, de får mig att tro på godheten. Jag har blivit sviken allt för många gånger, trampad på och utnyttjad. Men jag vill så gärna tro på att det finns något gott i alla människor. Jag ger många schanser, ofte går det ut över mitt psykiska mående. Men jag vill inte vara ensam. Känner mig så dum när jag tänker på alla dessa vilsna själar jag har gett min tillit och som sen bara har skrattat bakom min rygg för att jag är så dumsnäll. Jag förstår inte varför man vill göra så mot en annan människa. Men i min ängel vet jag att det finns godhet, hon har en aura som glöder som guld, och hennes hjärta är varmt. Bara det att hon bjuder hem mig till sitt hem, till hennes trygghet gör mig helt varm. Jag kommer fortsätta tro på mänskligheten, för ibland stöter man på små mirakel, änglar som lyser upp i mörkret och som sträcker ut sin varma hand.

Han var mitt allt

Han var min stora kärlek, vi hade bara varandra, vi var utstötta och i fem år levde vi i symbios, vi gjorde allt ihop.
Hans mamma var ett stort stöd hon fanns där för oss när alla andra vände oss ryggen.
Hans pappa hade en ny fin familj som han alltid sa.
Jag fick ofta lyssna på hans förakt mot sina yngre systrar, hur bortskämda de var och hur de fick allt på ett silverfat.
Aldrig under våra 5 år ihop kom de och besökte oss, det krossade honom.
När han låg inlagd LPT var det jag och hans mamma som fanns vid hans sida.
Trotts all den psykiska och fysiska misshandel han utsatte mig för så älskade jag honom över allt annat.
Jag såg den rädda utstötta pojken som fanns under allt kaoset.
Jag älskade honom mer en jag någonsin älskat mig själv.
När han tog sitt liv så visste jag det innan jag hittade honom, jag kände det i hela kroppen, jag visste att något var helt fel.
Synen av honom när han låg där livlös och kall är det värsta jag någon sin har upplevt.
Jag gick i sönder, jag svalde 200 fm2 med en flaska sprit skar upp mina armar och väntade på att dö, jag ville inte leva utan honom.
Jag överlevde men mitt liv var ärrat, jag var halv, min fina man skulle aldrig mer komma tillbaka.
Jag var helt ensam.
Det går inte en dag utan att han finns i mina tankar, han är en ängel nu men jag vet att han vakar över mig.
Därför gör det så ont när hans pappa och systrar nu ger mig skulden för hans självmord.
Var fanns dom när han levde?
Det är snart 7 år sedan han dog, varför gör dom så här?
Jag vet att det inte är mitt fel, fast jag många gånger gett mig själv skulden så vet jag nu att jag aldrig kunde ha hindrat honom från att ta sitt liv.
Min kärlek räckte inte, han hade redan bestämt sig.

Önskar att han får vila i frid, det var hans val och det kan ingen ändra på.

I mina drömmar

I mina drömmar blir jag omsluten av dina armar, känner värmen från din kropp.
Jag känner doften av din hud, du smeker min nakna rygg.
Jag ler och dina ögon glittrar.
Du viskar något i mitt öra, och kysser mina bröst.
Jag blir helt varm inne i och jag vill vara i stunden för alltid.
Men du är inte min och jag tillhör någon annan.
Det kunde varit så annorlunda om jag inte var så rädd, om du inte var så långt borta.
Men i mina drömmar känner jag hur din puls slår i tackt med min.
I mina drömmar är ingenting förbjudet eller smutsigt.
I mina drömmar finns du.

Tankspridd

Tycker inte om att jag ska vara så osäker, tror hela tiden att folk har baktankar med det de säger och gör.

Det värsta jag vet är att prata i telefon, känslan av ord som når mitt öra utan att jag kan se deras ansikte och avgöra om det de säger är välmenat eller bara ironi gör mig skräckslagen.

I skrift brukar det gå bättre för där kan jag analysera och tänka över innebörden, men ibland blir jag även osäker där.

Önskar att jag var så stark i mig själv att jag kunde skita i vad folk tycker och tänker om mig. 

De som känner mig säger ofta att jag är tankspridd och knasig, och kanske beror det på min inre kamp och mitt ständiga analyserande av min omgivning.

Jag vet att jag ibland gör lite skumma och märkliga saker men för mig har det faktiskt någon form av logik.

Det är inte alltid resultatet blir efter mina uträkningar men så har jag i alla fall gjort det på mitt sett.

Jag får helt enkelt omge mig med människor som vill väl och som inte dömmer eller nergör.

Människor som gillar mig för den jag är med mina fobier och lite udda beteende.

Mina änglar

Känns så skönt att vara omgiven av ljus, färger och lukter igen, att vara en del av världen i stället för en åskådare.
Det finns människor i mitt liv som ger mig så mycket styrka och hopp, de har hjälpt mig upp ur mitt mörker.
Utan deras värme och omtanke skulle jag inte klarat resan mot ljuset på ytan.
Känslan av att kunna andas igen är så befriande, och luften känns så len mot mitt inre.
Drömmar om en framtid börjar komma tillbaks och leendet på mina läppar är äkta.
Jag är trollbunden och förförd och vågar nästan inte blunda av rädsla för att det ska vara borta när jag öppnar ögonen.
Vem är dessa änglar, hur kan jag haft sådan tur, det sprakar om dem och deras existens ger mig hopp.
Känner mig nästan förälskad, det spritter av lycka i mitt hjärta.
Mitt universum blev plötsligt ett lyckorus av färger och känslor, och deras ord förför mitt inre.
Den kärleksfulla kvinnan med all sin sorg men med ett hjärta av guld, flickan med de stora bruna ögonen som har en så varm personligheten, killen med de fina händerna som är så underbar och gör mig så varm.
Mina änglar, förklädda till människor, krigare.
Jag vet att jag aldrig blir som en i mängden, det har jag accepterat, men mina änglar bryr sig inte de ser innanför alla murar.
Känner mig så tacksam och så ödmjuk, livet ler mot mig och jag ler tillbaks.

Ögon Godis

Jonny Depp

Joey Duck

Bono

Vill Ha, Alla tre, mitt hjärta slår några extra slag när jag tittar på dom.
Joey är min dröm kvinna, tappar andan när jag tittar på henne hon är ju så vacker.
Jonny och Bono är ju också överdrivet sexiga.
Genlotteriet är oretvist, det är en konstatering.

Krigare på uppdrag

Jag har varit och föreläst på barn kris centrum i dag, som volontär representant för Bryggan.

Jag har berättat om mitt liv, om att ha missbrukade föräldrar som suttit i fängelse.

Tycker det är hårt att lämna ut min mamma och pappa på det sättet, det känns som om jag bryter en outsagd överenskommelse.
Jag bärettar om sveken från myndigheterna, om de sexuella övergreppen, om mobbningen, ensamheten och om min skam och sorg.
Det tar på mina krafter att lämna ut så mycket av mina egna demoner.
Men det ända som egentligen betyder något är om jag kan vara med och hjälpa ett annat barn att slippa uppleva det jag genomlevt.
Om jag kan öppna upp och blotta tabun, visa att det där mörka finns på riktigt och att det finns barn som lever i det. 
Ensamma barn som inte har någon utomstående att tala med, som tror de är ensamma med deras upplevelser.
Det liv jag haft kan jag inte göra något åt, det har varit och jag har överlevt.
Men jag önskar ingen annan det liv jag haft, inte ens min värsta fiende.
Jag har haft tur, jag lever fortfarande och jag har ju trotts allt fått ett fint liv.
Man alla har inte den styrkan, och det är dem jag vill nå det är dem jag vill ge lite ljus.
Vill så gärna hjälpa dessa fina barn att få ett bra liv, de förtjänar att vara glada och få lov att vara barn.

Förväntningar

Vaknade genomsvettig och mina kinder var täckta av tårar, det tog ett tag att samla mig efter att jag öppnat ögonen.
Hjärtat slog så hårt att det nästan gjorde ont och tankarna for runt som missiler i huvudet.
Andas lugnt, in och ut sakta, ta kontrollen, tänk på andningen........
Det är inget ovanligt uppvaknande, vaknar nästan varje morgon av att mardrömmarna tagit kontroll över mitt inre.
Provar på att intala mig innan jag faller i sömn att i natt ska jag drömma fina drömmar, i natt ska jag ha kontrollen.
Men mina demoner är för starka och tar över så fort jag träder in i drömmarnas land.

Men nu är jag vaken, och nu är det jag som formar min dag.
Ska ut i kväll, jag har lovat att följa med chefen ut i klubben och grilla och dricka några öl.
Känner mig lite rädd, det är lång tid sedan jag var social på det sättet.
känner hur mina tankar provar på att dra ner mig i ett svart hål, hör hur rösterna i huvudet maler på om hur oförmögen jag är till att klara av en sådan situation.
Men jag stänger av, jag ska klara det, det ska bli en sugses jag kan spegla mig i efteråt.
Sist vi skulle ut i folkvimlet slutade det med att han fick köra mig hem, men inte i dag, jag ska klara det här.
I dag är det min tid att glänsa, i dag är det jag som tar kontroll över mitt inre känslo kaos.

Andrum

Jag har det bra nu, känner mig tillfreds med det jag har.
Jag är inte ensam, kanske här i nuet men det finns människor där ute som faktiskt bryr sig om mig och det är det som betyder något.
Vet inte vad som har förändrats, jag vet bara att det inte gör så ont.
Kanske är det ljuset som sipprar in i mitt inre, kanske är det de band jag klippt eller de band jag knutit.
Men vad en orsaken är så njuter jag av det andrum av lycka jag befinner mig i.
Känns så skönt att vakna om morgonen och dra på sig jogging skorna och springa en lång tur.
Jag får gjort en massa saker här hemma, allt det jag annars inte ser för alla tårar.
Och om kvällarna är jag trött, jag lägger mig tidigt och det är också något helt nytt för mig.
Ensamheten har följt mig hela livet, sorgen har kommit och gått.
Men för första gången så känner jag att det finns människor som faktiskt bryr sig och som inte har baktankar med deras vänlighet.
Kanske blir det trotts allt en fin sommar, kanske kan jag få njuta av livet utan min mörka skugga.
Jag har så mycket i mitt bagage, men vad hjälper det att gråta över det.
Vad gör mina tårar mer en att trycka ner mig ännu mer.
Jag förtjänar faktiskt att vara lycklig, mina demoner har haft sin tid.
Vet inte om jag någonsin slipper för rösterna i huvudet men jag får bara skruva upp för musiken.
Musik är min medicin, det ger näring för själen och fyller ut de tomrum jag annars känner.
Med ett steg i taget vill jag möta världen, jag vill ge livet en chans och se vad det har att erbjuda.

Viljans kraft

Ljuset och energin har fått fäste i mitt medvetande, och jag känner glädje och tro på framtiden.
Det har varit mörkt så länge att jag inte riktigt vågar tro, men min tro om ett liv i sinnesro håller mig kvar i livet.
Jag vill inte vara ledsen, jag vill inte se på allt som varit.
Jag vet att jag är den enda personen som kan förändra mitt liv, det är bara jag själv som kan forma min framtid.
Jag vill ha ett lyckligt slut på min historia och det ska jag se till att det blir.
Jag är trött på att vara ett offer, jag är ingen liten tjej mer och jag måste våga ta ansvar för mitt eget liv.
Har fortfarande mardrömmar, och jag vaknar med våta kinder och svettig kropp.
I drömmlandet har jag ingen kontroll och där bestämmer ännu barndomens demoner.
Men jag kramar mina små katter som alltid ligger hos mig som små beskyddare, det får skräcken att sakta försvinner bort.
I den vakna världen har jag kontrollen, här är det min vilja som ska vinna tillslut.
Bara för i dag ska jag bli vän med livet, jag ska ta ett steg i taget och behålla tron på en ljus framtid.
Jag ska omge mig med goda människor och ge extra mycket kärlek till mina änglar där ute.

Det vackra livet

Mitt liv har kanske varit mörkt men det har också haft fantastiska ljuspunkter och oförglömliga glädjestunder.
Allt är inte bara natt svart och tungt att bära.
Jag är välsignad med en fantastisk familj, både mamma, pappa och mina underbara syskon och vi har alla hälsan i behåll.
Jag har en framtid framför mig som fortfarande är oupptäckt och som jag kan forma precis som jag vill.
Jag har två underbara katter som ger kärlek och värme.
Jag har chefen vid min sida som stöttar fast han inte alltid förstår.
Och Jag har en fin lägenhet med trädgård och allt, där jag kan känna mig trygg och utan minnen i väggarna.
Och så har jag ju ett bra jobb i Danmark och mitt volontär arbete Bryggan med alla fina barn, en länk till det normala där jag känner att jag kan göra skillnad.
Livet är ju trotts allt ganska så gött <3 <3 <3

En skyddande mur

Ibland så känns det som om jag bara sårar andra människor, det känns som om jag i min strävan efter att bli hel inne i stänger ute alla som bryr sig om mig.
Min ensamhet beror i stor utsträckning på att jag är rädd för att släppa in någon, att låta någon komma tätt på.
Jag är rädd för att visa vem jag är, rädd för att bli sårad och trampad på.

Tror mycket av det bottnar i känslor och upplevelser från tidig ålder.
Minns hur de retade mig i skolan, jag kan inte förstå hur barn kan vara så onda, varför de väljer att trampa på ett svagt barn som redan ligger, på att barn som redan fått utstå så mycket.
De skrek åt mig att min mamma var en container rotare, de hånade mig och sa att jag var smutsig och äcklig, de frös mig ute och ingen ville leka med mig.
Skammen och rädslan som redan fanns inne i mig byggdes på och jag försvan ännu lite mer in i mig själv.
När jag var 15 år provade jag för första gången att ta livet av mig, jag stal alla min mormors piller, jag visste inte vad det var för några svalde bara ner dom med hembränt jag tagit av min pappa.
Jag dog inte men jag låg medvetslös i några dygn och när jag vaknade hade ingen ting förändrats.

Jag vill helst bara glömma allt som hänt men det kommer hela tiden upp, helst skulle jag vilja radera allt fram till nu och börja mitt liv från i dag.
Leva utan ett förfluten, utan mardrömmar och minnen.
Undrar ibland hur mycket skada jag tagit av allt som hänt, av övergreppen och av att växa upp i en destruktiv missbruks familj.
Jag önskar att jag en dag kan lägga minnena bakom mig, att jag kan se på framtiden med lycka i själen.
Jag drömmer om att passa in och att slippa dras med min sorgensskugga som hela tiden gör sig påmind.