Andrum

Jag har det bra nu, känner mig tillfreds med det jag har.
Jag är inte ensam, kanske här i nuet men det finns människor där ute som faktiskt bryr sig om mig och det är det som betyder något.
Vet inte vad som har förändrats, jag vet bara att det inte gör så ont.
Kanske är det ljuset som sipprar in i mitt inre, kanske är det de band jag klippt eller de band jag knutit.
Men vad en orsaken är så njuter jag av det andrum av lycka jag befinner mig i.
Känns så skönt att vakna om morgonen och dra på sig jogging skorna och springa en lång tur.
Jag får gjort en massa saker här hemma, allt det jag annars inte ser för alla tårar.
Och om kvällarna är jag trött, jag lägger mig tidigt och det är också något helt nytt för mig.
Ensamheten har följt mig hela livet, sorgen har kommit och gått.
Men för första gången så känner jag att det finns människor som faktiskt bryr sig och som inte har baktankar med deras vänlighet.
Kanske blir det trotts allt en fin sommar, kanske kan jag få njuta av livet utan min mörka skugga.
Jag har så mycket i mitt bagage, men vad hjälper det att gråta över det.
Vad gör mina tårar mer en att trycka ner mig ännu mer.
Jag förtjänar faktiskt att vara lycklig, mina demoner har haft sin tid.
Vet inte om jag någonsin slipper för rösterna i huvudet men jag får bara skruva upp för musiken.
Musik är min medicin, det ger näring för själen och fyller ut de tomrum jag annars känner.
Med ett steg i taget vill jag möta världen, jag vill ge livet en chans och se vad det har att erbjuda.