Jag känner mig hudlös, det känns som om jag är ett öppet sår som inte vill sluta blöda.
Jag har ett stort håll inne i, ett mörkt, tomt hål som jag inte förmår att fylla.
Det mörka inne i växer sig starkare för var dag som går och jag känner hur all livslust sakta sipprar ur mig.
Jag känner mig så vilsen i det som kallas livet, det känns som om jag tappat bort mig själv i en oändlig labyrint.
Livet är ingen snäll plats, det gör så ont och jag är så rädd.
Allt känns så mycket, det känns som om det hela tiden utspelar sig ett inre krig mellan det mörka och det som kunde vara.
Jag vill inte ha det så här men jag vet inte hur jag ska ta mig ur klorna på det mörka som har ett fast grepp om mig.
Jag kan inte andas, mörkret som omsluter mig kväver mig och jag förmår inte att se något annat än min egen smärta.
Vad är det för fel på mig, varför måste jag känna så mycket, varför har jag detta mörker inne i.
Jag vill så gärna se det vackra som utspelar sig där ute men världen skrämmer mig och jag känner mig så liten.
Jag vill slita mig själ i småbitar, förinta alla demoner och allt mörker men jag vet inte hur jag ska göra.
Jag vill vara hel, jag vill vara glad och slippa känna.
Hur får jag sinnesro, hur fur får jag tillbaks mitt hopp och hur lindrar jag det som gör så ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar