En skyddande mur

Ibland så känns det som om jag bara sårar andra människor, det känns som om jag i min strävan efter att bli hel inne i stänger ute alla som bryr sig om mig.
Min ensamhet beror i stor utsträckning på att jag är rädd för att släppa in någon, att låta någon komma tätt på.
Jag är rädd för att visa vem jag är, rädd för att bli sårad och trampad på.

Tror mycket av det bottnar i känslor och upplevelser från tidig ålder.
Minns hur de retade mig i skolan, jag kan inte förstå hur barn kan vara så onda, varför de väljer att trampa på ett svagt barn som redan ligger, på att barn som redan fått utstå så mycket.
De skrek åt mig att min mamma var en container rotare, de hånade mig och sa att jag var smutsig och äcklig, de frös mig ute och ingen ville leka med mig.
Skammen och rädslan som redan fanns inne i mig byggdes på och jag försvan ännu lite mer in i mig själv.
När jag var 15 år provade jag för första gången att ta livet av mig, jag stal alla min mormors piller, jag visste inte vad det var för några svalde bara ner dom med hembränt jag tagit av min pappa.
Jag dog inte men jag låg medvetslös i några dygn och när jag vaknade hade ingen ting förändrats.

Jag vill helst bara glömma allt som hänt men det kommer hela tiden upp, helst skulle jag vilja radera allt fram till nu och börja mitt liv från i dag.
Leva utan ett förfluten, utan mardrömmar och minnen.
Undrar ibland hur mycket skada jag tagit av allt som hänt, av övergreppen och av att växa upp i en destruktiv missbruks familj.
Jag önskar att jag en dag kan lägga minnena bakom mig, att jag kan se på framtiden med lycka i själen.
Jag drömmer om att passa in och att slippa dras med min sorgensskugga som hela tiden gör sig påmind.