Han var mitt allt

Han var min stora kärlek, vi hade bara varandra, vi var utstötta och i fem år levde vi i symbios, vi gjorde allt ihop.
Hans mamma var ett stort stöd hon fanns där för oss när alla andra vände oss ryggen.
Hans pappa hade en ny fin familj som han alltid sa.
Jag fick ofta lyssna på hans förakt mot sina yngre systrar, hur bortskämda de var och hur de fick allt på ett silverfat.
Aldrig under våra 5 år ihop kom de och besökte oss, det krossade honom.
När han låg inlagd LPT var det jag och hans mamma som fanns vid hans sida.
Trotts all den psykiska och fysiska misshandel han utsatte mig för så älskade jag honom över allt annat.
Jag såg den rädda utstötta pojken som fanns under allt kaoset.
Jag älskade honom mer en jag någonsin älskat mig själv.
När han tog sitt liv så visste jag det innan jag hittade honom, jag kände det i hela kroppen, jag visste att något var helt fel.
Synen av honom när han låg där livlös och kall är det värsta jag någon sin har upplevt.
Jag gick i sönder, jag svalde 200 fm2 med en flaska sprit skar upp mina armar och väntade på att dö, jag ville inte leva utan honom.
Jag överlevde men mitt liv var ärrat, jag var halv, min fina man skulle aldrig mer komma tillbaka.
Jag var helt ensam.
Det går inte en dag utan att han finns i mina tankar, han är en ängel nu men jag vet att han vakar över mig.
Därför gör det så ont när hans pappa och systrar nu ger mig skulden för hans självmord.
Var fanns dom när han levde?
Det är snart 7 år sedan han dog, varför gör dom så här?
Jag vet att det inte är mitt fel, fast jag många gånger gett mig själv skulden så vet jag nu att jag aldrig kunde ha hindrat honom från att ta sitt liv.
Min kärlek räckte inte, han hade redan bestämt sig.

Önskar att han får vila i frid, det var hans val och det kan ingen ändra på.