Min vägvisare

Ska träffa Lotta i dag, kvinnan som visade mig vägen till livet som guidade mig in i vuxenvärlden.
Hon var min kontaktperson på kollektivet en kvinna med ett hjärta av guld.
Jag kom till kollektivet när jag var 16 nästan 17, och fram till jag blev 20 var hon den viktigaste personen i mitt liv, hon var den stabilitet jag aldrig hade upplevt.
Hon var den första jag berättade för om de sexuella övergreppen.
Det var henne jag åkte hem till när de andra barnen åkte på permission.
Då mamma satt i fängelse och jag inte hade någon att komma hem till så tog hon hand om mig.
Hon fick mig att känna att jag dög och att jag var lite mer som de andra barnen, att mitt liv och barndom inte var så trasigt.
Minns när de skulle köpa saker till oss på kollektivet, jag vågade inte ta i mot något ville inte vara en belastning.
Hade tidigt fått lära mig nackdelen med att vara fattig.
Hemma fick vi aldrig något, vi hade helt enkelt inga pengar och de pengarna som fanns gick till mammas och pappas missbruk.
Hon gav mig chansen att vara barn och tonåring, hon lät mig göra uppror.
Hon hjälpte mig när min ätstörning var som värst.
Hon gav mig så mycket kärlek, respekt och tillit och utan henne tror jag inte jag hade klarat mig så bra som jag gjort.