Nu har löpning blivit en del av den jag är, jag behöver det för att orka leva.
Det bästa jag vet är att gå upp tidig och dra på mig löparskorna och bege mig ut på en lång tur.
För mig är det en form av själv medicinering och det ger direkt effekt.
Jag läste en artikel om att man inte kan beteckna sig som löpare om man inte har sprungit en massa maraton och lever på ett visst sätt.
Men för mig handlar inte löpning om hur mycket jag springer eller hur effektiv jag är, för mig är det en livsstil och jag springer för att jag älskar det.
Alla dagar är inte en dans på rosor, vissa dagar vill jag bara stanna hemma och gräva ner mig i mina tankar.
Men det är då jag behöver det som mest, dessa dagar får jag tvinga mig själv och jag vet att det är efter dessa rundor jag mår som bäst.
Dessa dagar kämpar jag med svett och tårar och varje km är ett kamp, men jag genomför det och det ger självförtroende.
Motivation är viktigt och jag brukar sätta upp små mål, olika lopp som jag kan se fram i mot.
Det första jag packar när jag ska ut och resa är mina jogging skor och min garmin löparklocka.
Oavsett om det är till Thailand, Egypten eller bara Göteborg jag ska till så har jag dem med.
Jag har som sagt inte så många vänner så träningen har blivit ett substitut, en trogen följeslagare.
Och när det är dags att köpa nya löparskor så känner jag alltid lite sorg i hjärtat.
Att tänka på alla de mil vi sprungit ihop och alla tankar som flugit genom luften och som nu är slut gör mig alltid lite ledsen.
Jag springer mellan 3 och 5 mil i veckan i alla väder, men mitt absoluta favorit väder är 14 grader varmt och mulet med lätt vind.
I detta väder finns det inget slut, då går benen av sig själv och tankarna förvinner bort.
Jag är kanske ingen löpare enligt den artikeln men vad gör det jag springer ju bara för mig själv och för att livet ska bli lite lättare.
Jag springer för att överleva, jag springer i från mina demoner och jag älskar det.
Du är fantastisk och jag älskar dig min finaste vän. Kram <3
SvaraRadera