Ärlighet

Något jag lärde mig som liten var att kunde jag inte stå för det jag sa så kunde jag lika gärna hålla tyst.

Jag fick även lära mig att man inte "golar", det hör nog till i den kriminella missbruksmiljön men det är ju så jag är uppfostrad.

Jag fick lära mig att man tog det öga mot öga och på något sätt tycker jag om den filosofin.

Jag har mina ränder.

Min mamma och pappa har uppfostrat mig på ett sett som kanske står utanför moralens standard.

Men det har format mig till att se världen från en viss synvinkel, öga för öga, tand för tand.

Jag tycker det är bättre att konfrontera än ett gå bakom ryggen.

Kanske är jag konstig men jag gör inte saker jag inte kan stå för.

Jag måste kunna vara rak och ärlig inför mig själv och jag förväntar mig det samma av mina medmänniskor.

Men jag har tyvärr gång på gång blivit konfronterad med att det inte är så det fungerar i den "normala" världen.

I den "normala" världen tisslas det och tasslas, det snackas och folk kan inte stå till ansvar för något.

Blir besviken på normen och på det som ska vara så bra och äkta.

Jag förstår bättre mammas och pappas filosofi mer en jag förstår de vanliga nyktra människornas.

Rakt och ärligt är bättre en skitsnack och skvaller.

känner mig så kluven, vet inte hur jag ska vara eller hur världen fungerar.

Jag är varken kriminell eller missbrukare men min tankegång går i deras spår.

Jag önskar bara att folk var lite mer ärliga och vågade stå för det de säger.

Men jag sluter inte tro på mänskligheten jag tror på mirakel.