Någon som tog lätt på tillvaron och som inte bekymrar sig om allt och inget.
Jag önskar att mitt självförakt försvann och att jag kunde se mig i spegeln och tycka om det jag ser.
Jag är så trött på detta inre krig som sliter mig mitt itu.
Jag sjunker längre och längre ner och mitt självförakt och min rädsla blir bara större och större för var dag som går.
Jag är rädd för att gå ut, för att möta världen, jag känner mig ful och tjock och det känns inte som om jag passar in eller hör till någon stans.
Jag känner mig som en åskådare, det känns som om jag har lämnat det normala livet och nu på avstånd iakttar.
Och inne i finns ett stort hål som är fyllt med ångest och oro och som får mig att gå under av smärta.
Jag är så rädd för mina egna tankar och känslor att det bara finns två utvägar just nu, antingen ger jag upp eller så ber jag om hjälp.
Jag gav mig själv ett löfte efter sista självmords försöket, jag lovade mig själv att aldrig mer ge upp, att inte låta mörkret vinna.
Därför har jag trotsat alla känslor och röster inne i huvudet tagit mod till mig och fått en tid hos min gamla psykiater på måndag.
Jag vill ju klara mig själv men jag kan inte mer, jag är för trasig och har för ont inne i.
Jag kapitulerar, jag ger upp inför mina känslor och hoppas att jag kan få hjälp att finna styrka och att finna mig själv igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar