Mamma och pappa var så djupt inne i sitt missbruk och vi hade inga pengar.
Dom trodde det skulle vara bra för mig men jag var så rädd och inåtvänd att jag inte fick någon kontakt med dom andra barnen.
Jag mins att jag inte vågade byta mina kläder, tog inte ens av dem när jag skulle sova.
Efter någon väcka fick de tvinga mig och jag grät av skräck, men ingen frågade varför.
Efter det fick jag några andra familjer men jag ville ju bara vara hemma hos min mamma och pappa.
Till slut gav de upp och jag fick lov att komma hem.
När jag var 16 var sista gången jag bodde hemma, då kom jag till ett utredningshem där de skulle utreda vad som kunde passa mig.
De kom fram till att jag saknade social kompetens, att jag behövde lära mig hur en normal vardag ska se ut.
Bara för att min mamma satt i fängelse i Marocko och min pappa inte fanns i mitt liv just då satte dom ett Lvu på mig.
Jag blev satt i en stuga i skogen med två personal och där startade jag från noll.
Jag fick lära mig sådant som barn lär sig, att man ska gå upp om morgonen, duscha, äta frukost.......
Allt sådant som är normalt för andra.
Efter 4månader var jag redo att komma vidare till "kollektivet" där en liten grupp missanpassade barn bodde.
Här fick vi ett nytt liv, en ny chans.
Det tog tre år för mig att lära mig hur man skulle bete sig i samhället.
Det var på kollektivet jag började få förtroende för vuxna igen.
När jag gick igång med utslussning, jag var livrädd.
Världen utanför de trygga ramarna var så stor och skrämmande.
Jag var 20 år när jag fick min första egna lägenhet.
Det var en sådan omvändning att jag inte kunde hantera det så jag drack för att våga möta världen.
Jag hade alla förutsättningar men min barndom gjorde sig påmind i mitt mönster.
Alla år jag levde hos mina missbrukande föräldrar, de sexuella övergreppen, mobbningen och fattigdomen hade satt djupa spår i mitt inre.
Jag har fortfarande svårt för många saker och jag har svårt att tro på att jag faktiskt att bra nog.
Jag vill att människor ska tycka om mig och se mig.
Men samtidigt är jag rädd för att de ska svika och var onda.
Jag vet inte om jag någonsin slipper slitas mellan dessa känslor, men jag får omge mig med människor som är snälla och vill mig väl.
Mitt liv har ju trotts allt blivit så bra fast den hårda starten, och jag kan inte önska mig ett bättre liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar