Jag kände mig så smutsig.
Jag minns hur jag grät men jag gjorde inget motstånd.
Och jag berättade aldrig för någon, jag bevarade vår hemlighet djupt inne i mitt inersta.
första gången var värst efter hand lärde jag mig att stänga av, stänga ute världen och försvinna in i mig själv.
Det är som om jag drog till mig dessa män, som om de kunde se att jag inte vågade göra motstånd.
Men jag var ju bara ett barn, en rädd liten flicka. Kanske kunde de se att jag inget skulle säga, och att jag redan bar runt på så mycket skam.
Jag kan inte förstå att ingen såg något, att ingen reagera på min rädsla och mitt självförakt.
Minns att de tog mig till Bup för att jag skurit sönder mina armar men inget mer hände.
Kanske berodde det på okunskap eller på att det var så mycket annat som syntes mer.
Kanske trodde dom att det berodde på mina föräldrars missbruk eller på att jag blev mobbad i skolan.
Jag glömmer nog aldrig, men jag provar på att inte tänka på det, jag provar på att se framåt.
Nuet och framtiden är min och här ska ljuset och kärleken vinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar