Instängd bakom en mur

Redan som barn var jag oftast ensam, på så sätt behövde jag aldrig avslöja vad som hände där hemma, då behövde ingen se allt det där konstiga.

Jag ville vara osynlig, jag ville inte synas så jag höll mig för sig mig själv.
Det resulterade i att jag blev ett utmärk offer, någon som de andra kunde reta och trycka ner.

I tonåren började jag umgås med några som var betydligt äldre en mig.

Jag stal droger av mamma som jag gav mina nya "vänner" på så sätt hade jag något dom ville ha, men det handlade aldrig om vänskap så de försvan snabbt ur mitt liv.

I mitt vuxna liv har jag kämpat för att bryta mitt dåliga mönster, men muren jag byggde som barn är svår att riva.

Rädslan för att bli lämnad gör att jag har svårt att lita på människor.
Jag vågar inte riktigt tro på att någon faktiskt kan tycka om mig, för hur ska någon kunna göra det när jag inte tycker om mig själv.
Jag hoppas att jag en dag lyckas besegra min rädsla och mina demoner och att jag finner mod till att släppa in människor i mitt liv.