Förträngda minnen

Stora delar av min barndom och mina tidiga tonår har jag inte riktigt några minnen från, det är bara svart.
Det jag har skrivit om i bloggen är sådant som jag minns, det är saker jag helst vill glömma men som sitter inpräntat som sten.
Men på sista tiden har jag börjat få nya minnesbilder, fruktansvärda saker.
Det är inte hela minnen utan små frekvenser, ansikten, lukter, ljud, saker som sagts och bilder på hemska saker som har hänt med mig.
Jag ser mycket av det utifrån som om jag ser ner på mig själv, som om det utspelar sig på film.
Jag vill inte minnas dessa saker, jag vill inte att det ska vara mina minnen.
Men jag vet inne i att det är sant, jag känner det, både själsligt och fysiskt.
Jag vet inte hur jag ska klara av att handskas med dessa fruktansvärda minnen, jag vill inte minnas det är för sjukt och för plågsamt.
Jag vill stänga av, skala bort det, amputera.
Hur ska jag någonsin bli klar till att möta det mörka som gömt sig djupt inne i mitt innersta.