Saknar en vän

Det jag saknar mer en något är att ha en nära vän.

Jag känner mig så ensam.

Jag kan inte förstå varför det ska vara så svårt, varför ingen blir vid min sida.

Är jag för krävande eller är jag för mycket.

Är jag så jobbig att ingen vill vara min vän.

Jag har ju så mycket att ge och jag skulle aldrig döma någon.
Jag skulle finnas där med hela mitt hjärta och ge allt med öppet sinne.
Jag skulle ge allt det jag själv hade önskat, och jag skulle finnas där i  sorg och glädje.

Kanske är jag för blyg och tystlåten.

Och jag vet att jag i mina sorgsna perioder isolerar mig och att det kan vara svårt för min omgivning att hantera.

Kanske har jag bara inte funnit de riktiga vännerna.

Jag vet att jag i perioder isolerar mig, men jag önskar att det fanns någon som bröt in.

Någon som såg utöver mina avfärdande.

Tänk om det fanns någon som stod på sej som bara dök upp vid min dörr med en fim och en påse godis.

En som visste att jag har svårt att prata, som visste hur jag låser mig och går in i mig själv.

Någon som kunde sitta tyst med mig en hel kväll utan att bli skrämd.

Kanske finner jag aldrig denna person, kanske kräver jag för mycket.

Men jag kommer aldrig sluta önska.

Och jag kommer aldrig sluta leta.

Sandra, Anna, och Patrik er glömmer jag aldrig <3 <3 <3