Ser på hur de kämpar sej genom livet.
Jag känner deras smärta, och jag önskar att jag kunde vara där för var endaste en av alla dessa sorgsna själar.
Det är alltid de finaste och mest älskvärda som får dra runt på ett allt för tungt bagage.
Jag önskar att alla kunde få må bra, att alla kunde få känna livets glädje.
Jag blir så frustrerad när jag inte räcker till, när jag inte kan räcka ut min hand som tröst.
Jag vill så gärna, men kan så lite.
Att bara finnas och lyssna och visa att man på riktigt bryr sej, kan ge mycket mer en man tror.
Jag blir ledsen när jag tänker på att vi är så många ensamma människor.
Min högsta önskan är att ingen behövde vara ensam.
Att alla fick lov att njuta av sol uppgången en tidig morgon, känna doften av havet och se morgondaggen glittra.
Att alla fick lov att känna glädjen i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar