Richard

Sitter och tänker tillbaks på mina år i Gbg, det var där allt startade och det var där jag tog mitt livs viktigaste beslut.
Jag mötte min fantastiska man Richard där.
Han var en fantastisk person men han bar på en sorg som jag inte kunde bota.
Sorgen var så stor att han åkte in och ut på Lillhagen.
Han var så fin och så känslig, och livet är hårt så hanns känslor övertog hanns förstånd.
Han och jag upplevde mer på 6 år en ett helt liv borde innehålla.
Jag tänker på honom med kärlek i hjärtat.
Han var inte alltid snäll mot mig men min kärlek till honom suddar ut alla de minnena.
Han hade många gånger försökt att ta sitt liv, och insidan av hanns under armar var täckta av breda långa vita ärr.
En dag lyckades han, han blandade tabletter och alkohol och han somnade in för alltid.
Jag minns när jag fann honom, jag visste redan innan att det var något som var helt fel.
Hela jag kändes fel.
Han var så kall, så vit, hanns själ var borta.
Hans kropp låg bara där som ett tomt skal, och jag visste att han äntliget funnit frid.
Fy fan va ont det gjorde, jag kan omöjligt beskriva den smärtan och den tomheten han lämnade kvar i mig.
Jag tänker fortfarande på honom var dag fast det är 6,5 år sedan han dog.
Tror alltid han kommer finnas i mitt hjärta.

Till minne av Richard. f.10/11-78  d.08/10-05

Vinden virvlar,
och löven sprakar i höstens färger.
Solen gnistrar,
och himlen speglas av havets blå.
En snäll melodi juder i hermoni,
en saga utan skrivet slut,
en ny tid ett nytt kapitell.

Får jag lov att håppas, får jag lov att tro.
Är det tillåtet att känna när inte du får lov.

Du var mitt allt, det enda jag behövde.
Vi var som ett, vi var starka i varandra.
När du försvan tog du med dej en stor del av mej.
Varför var du tvungen att dö, ville du rädda mej.

Jag känner mej så ensam, så halv och liten utan dej.
Världen blev så skrämmande när din trygga famn försvan.
Allt fortsatte som vanligt,
jorden snurra på.
Men mitt liv gick i spilror,
och mitt hjärta skars i sönder.

Du var borta men jag fanns kvar.
mitt liv måste gå vidare men det smärtar i min själ.

Jag ser dej i min vardag jag merker dina tecken.
Och då ler jag för mej själv.
Jag vet inte varför, det tror jag aldrig jag förstår.
men du gav mej livet och det vill jag vårda ömt.
Jag ska leva för oss båda, och ta vara på nuet.

Du kommmer alltid finnas i mit hjärta och jag jag glömmer dej aldrig.

Ditte / januari-06