Flickans rop på hjälp

Hur kan en liten rädd flicka, som inte vet vad tillit är be om hjälp.
Flickan var så destruktiv, hon skar djupa sår i sina armar och ben.
Hon skar djupa sår och hällde sedan aceton över dem och tände eld.
Hon brände sej med cigaretter och stack nålar i huden.
Smärtan gav henne lindring, den gav henne ett andrum.
Flickan blev gång på gång körd till akuten för att bli sydd men inget mer gjordes.
Flickan pillade upp stygnen och ärren blev fula.
Men ärren på flickans armar är inget mot ärren i flickans själ.
Det enda flickan ville var att någon skulle höra henne.
Hon var ju så rädd, så förvirrad och ensam.
Hon ville att någon skulle fråga, hon vågade inte själv bäretta.
Men ingen ville se.

Flickan har nu blivit vuxen, men rädslan finns där fortfarande.
Hon känner sej fortfarande ensam, och världen är skrämmande.
Men flickan har byggt en mur, den är tjock och nästan ingen kommer förbi.
Bakom denna muren har hon börjat tro på sej själv och hon har fått tron på livet tillbaks.
Hon har provat på att känna glädje och tillit, och lärt sej att ta en dag i taget.
Flickan är på god väg att läka alla såren.