Jag grät, jag saknade min mamma och jag tyckte så synd om henne.
Stackars lilla fina mamma.
Under denna perioden hade jag tyvärr ingen kontakt med min Pappa.
Och jag ville inte belasta min syster som precis fått en egen liten son.
Så under två månaders tid bodde jag själv i min och mammas lägenhet.
Mamma hade en vän som kom och gav mej mat, hasch och amfetamin.
Tjänster och gentjänster.........med allt vad det innebär.
Tyvärr var det inte första gången en man utnyttjade situationen att jag var ensam och rädd så jag stängde bara av och lät han göra vad han ville med mej.
Men jag är endån tacksam över att han fanns där i allt mörker.
Till sist blev socialen in kopplad och jag blev placerad på ett utredningshem och sedan sent vidare till ett kollektiv boende där jag var i 3 år.
Jag älskade det.
Det var fantastiskt, det var trygga ramar, regler som skulle följas och vuxna som brydde sej och som lyssnade och gav råd.
Det var en bra tid, det var så tryggt.
Jag var bara hemma på permission några få gånger under de åren, jag ville inte lämna tryggheten på kollektivet.
Efter kollektivet gick det utför.
Jag gjorde uppror.
Jag bytte stad lämnade min barndom bakom mej.
I många år levde jag i misär, bedövad och frånvarande och utan något hopp eller tro på en framtid.
Min mamma säger alltid att Ränderna aldrig går ur.
Kanske går ränderna aldrig ur men jag tror på att de bleks och att det kommer nya färska ränder som man själv skapar.
Jag kommer aldrig mer sjunka tillbaks ner i misären, det är ett löfte jag gett mej själv.
Även om mitt liv känns natt svart och jag inte kan se något ljus så kommer jag hålla det löftet.
Jag är den viktigaste personen i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar