En välbekant kännsla

Tycker inte om att ha det så här, det är en läskigt välbekant känsla.
Känner mej olustig, trist, avdomnad, ledsen, övergiven.......
Det är oundvikligt, jag vet ju att det alltid kommer tillbaks, och jag vet också att det försvinner.
Men det gör det inte mindre smärtsamt.
Vill bara gråta, skrika rakt ut.
Jag har inga tankar jag kan arbeta med inne i huvudet.
Det är bara känslor jag känner, kan inte sätta ord på det.
Det känns som om kroppen skriker, jag kan inte andas och det trycker över bröstet.
Vet inte varför jag får det så här, varför jag helt plötslig blir ledsen och uppgiven.
Min koncentration sviker mej, vet att jag borde göra något för att distrahera alla dessa känslor.
Men det går stötar genom kroppen och jag kan inte fokusera.
Allt känns så oöverkomligt, och jag vill helst bara krypa in i min mammas mage igen.
Vill inte vara vuxen och ha en massa ansvar, jag är inget bra på det.
Jag vill bara ligga gömd under täcket och vänta på att det ska vända igen.

Som tur är kommer katterna upp till mej, de ligger hos mej och kurrar.
Det känns skön och tryggt, dom läker mej och överför sin energi.
Vill bara ligga här och känna hur deras värme sakta värmer min kropp.
Utan dom hade allt varit så mycket svårare.
Utan dom hade mycket varit annorlunda.