Känslor och rädslor

Att älska har aldrig varit svårt för mej, många vill nog kalla mej naiv.
Men det vill inte jag, jag är inte dum jag vill bara tro det bästa om människor.
Många har trampat på mej, inte bara en gång utan om igen.
Men bakam deras ondska och ilska måste det ju finnas något gott, en fin människa som önskar att bli sedd och älskad.
Vissa mäniskor kan jag nog aldrig förlåta, men de har fått sitt straff genom lagens långa arm.

Något jag har lärt mej och som sitter djupt i mej är att jag kan stänga av när det blir obehaligt.
Det är nog en slags skyddsmekanism.
Det var något jag blev riktigt bra på när jag blev utsatt för övergräpp.
Jag vill inte verka kall och oberörd över allt det som hänt, men sanningen är att jag är sjukt rädd för att tänka på det.
Jag kan prata om det, men det känns inte som om det är mej jag pratar om.
Det är bara ord som inte betyder nogot och de lämnar inte någon känsla att känna.
Jag vill nog bara bli förstådd och accepterad, älskad och inte bli tyckt synd om eller föraktad.

Efter min sista inlägelse på LPT på mölndals sjukhus efter mitt sista självmords försök så skrev jag ett testamente.

Jag gav det till min mor och i det önskade jag att de skal spela denna låten på min begravning.

Jag älskar den.

Låter kanske lite sjukt, men i vår familj har vi alltid pratat öppet om känslor och om döden,

Min mamma viste varför jag inte ville leva mer.

Det är skrämmande att tänka på att jag gav upp, att jag var klar till att ta mitt liv.

Det känns så långt borta nu.

Och förhoppningsvis så kommer jag aldrg mer så djupt ner igen.

Min förhoppning för framtiden är att få lov att vara lycklig.

Kunna leva sida vid sida med alla de glas ansigten jag så länge föraktat.

Att få lov att ge av all den kärlek jag har inne i mej.

Jag vill inte vara rädd jag vill vara öppen och ta vara på allt som livet har att ge.

Kärlek och styrka ska vara mitt ledord, det ska vara det jag känner när jag går i seng i kväll.