Livet finns där ute

I så många år har jag valt att blunda, att blicka innåt.
I så lång tid har jag fokuserat på smärtan inne i mej.
Mina tankar har varit så negativa, så ångest laddade.
Jag har inte tillåtit mej själv att leva och vara glad.
Jag har varit min egna fångvagt, som förbjudit mej själv att vara glad och att känna.
Jag har varit livrädd för att känna.
Jag har stängt av och förträngt i så lång tid att jag endast kommer ihåg fragmen av det som varit mitt liv.
På gott och ont.

När min man lyckades ta sitt liv och jag själv vaknade upp på AMA var det som om något gick upp för mej.
Det kändes som om det som varit hanns liv nu oxå var mitt, helt plötsligt måste jag leva för oss båda.
Så här sett i backspeglen 6 år senare var det nog det bästa som kunde hända för mej.
låter kanske konstigt, men det var det som fick mej att våga tro på livet igen.

Jag har fortfarande svackor, upp och ner gångar.
Och jag kan bli så ledsen att tårarna aldrig vill sluta rinna.
Jag blir bedövad och ångesten, besvikelsen och uppgivenhet tar över hela min existens.
Men jag vet att ångesten försvinner.
Att jag blir glad och upprymd att kärleken till livet kommer tillbax och att tårarna kommer torka.

Just nu er mitt liv i ett lyckorus, omgivningen har blivit fler dimensionell, fått färg.
Människorna lyser och jag vill krama alla jag ser.
Bara för i dag vill jag känna.
Jag vill vara en del av livet och inte bara en åskådare.