Katter vs barn

Jag har aldrig haft den dragningen till barn som andra kvinnor tycks ha.
Jag kan bli lite avundsjuk när jag ser hur deras ögon glittrar och hur de blir helt till sej bara bäbisar kommer på tal.
Jag känner ingen ting, jag tycker inte ens att barn är särskilt söta.
Och det värsta jag vet är barn som skriker, det kan förstöra en hel dag.
När jag tänker på barn, så tänker jag ansvar och förlorad sömn.
Man ska uppge hela sin egna identitet och alltid sätta sej själv i andra hand.
Det skrämmer mej.
Tror inte jag är mor material helt enkelt.
Så barn är något andra få syssla med det är inget för mej.

Men Katter däremot, det är något som kan få mitt hjärta att brista.
Mina två små ulltottar som jag har haft sen de var små dun bollar gör mitt liv så mycket mer betydelsefullt.
Jag kan sitta i timmvis och titta på dom.
Se på deras små kroppa, öron och ögonen som glittrar.
Hur dom kurrar när man myser med dom.
Se stoltheten i deras stora ögon när de lyckats med att fång att blad.
Nyfikenheten när de ser något för första gången.
Hur dom får mej att skratta.
Och att de alltid kommer upp till mej när jag är ledsen och bara ligger och ger värme.
Deras doft, älskar hur de lugtar i nacken.
Jag Älskar att vakna och ha dem vid min sida.
Och det värsta jag vet är att vara ifrån dom.
Då känns det som om jag är halv som om jag ska gå i sönder.

Jag har en drömm om att bo i ett hus ute på landet i närheten av Gbg.
Och att ha ett litet personligt katt pensionat/ katt hotell.
Kunna omge mej med små underbara katter var dag och ge dem kärlek och omvårdnad.

Jag är kanske en ung version av hon den konstiga damen med alla katter längst ner på gatan :)