Jag är så fruktansvärt trött på mig själv.
Jag vill inte ha det så här, och hur mycket jag än försöker så försvinner inte den där känslan inne i, rösterna och skamen.
Jag orkar snart inte mer.
Jag vill så gärna men jag känner mig oförmögen att nå mina mål.
Jag får snart ge efter för rösterna i huvudet och ge dom rätt i det dom säger.
Jag känner mig som en skugga, ett socialt missfoster.
Mitt självförakt växer sig starkare för var dag och glädjestunderna som ibland infinner sig blir kortare och kortare.
Jag känner mig patetisk som inte kan ta tag i mitt liv och lägga allt bakom mig, men hur mycket jag än försöker så dyker okontrollerbara känslor upp.
De förgör mig, fräter sönder det jag provar på att bygga upp.
Men jag måste leva vidare, jag måste kämpa.
Kanske finner jag tillsist min sinesro, kanske försvinner skamen och sorgen med tiden.
Det enda som håller mig vid liv är tron på något bättre, hoppet och kärleken till mina nära och kära.
I morgon är en annan dag och jag hoppas på att den blir bättre.
Jag sätter min tillit till framtiden och till att tiden läker alla sår.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaDu gör redan så mycket, dina ord och din omsorg tänder ett hopp och en tro på att allt kan bli bättre. Vetskapen av att du finns där och att du bryr dig gör att jag vågar tro på en framtid. Jag är så tacksam över att ha en vän som dig. Du är en fantastisk människa och jag är så glad över att ha dig i mitt liv <3
SvaraRaderaVet inte varför din kommentar försvunnit, det är inte min avsikt att ta bort den, jag måste ha tryckt på fel knapp på min ipod, den är lite krånglig ibland. förlåt, vill ju inte radera dina fina ord och nu kan jag inte få tillbaks dom igen :(
Radera