Livets krokiga stigar

Jag saknar den blinda oskuldheten jag hade innan allt startade, innan jag började min resa genom livet och dess ondskefulla stigar.
Kanske valde jag fel stig i något av alla vägsjäl .
Kanske valde jag den som såg så inbjudande och fridfull ut men där det istället lurade mörker och förödelse.
Det är inte en lätt uppgift att vara människa.
Hur gör man för att få tankar, känslor och liv att hänga ihop, att bli ett i en högre enhet, att få allt att smälta ihop och inte integrera i varandra ?
Jag ser på alla de människor med stor familj, hus, jobb, vänner, hobby mm och jag blir otroligt imponerad.
Jag kan ju inte ens hålla styr på mina tankar och känslor och min katt rymmer hela tiden in till grannen och skiter i hans rabatt.
Jag kommer aldrig uppnå allt det där, jag måste vara socialt efterbliven, en känslomässigt störd individ.
Nu är det så att jag kanske inte vill ha allt det där alla andra har.
Men det skulle vara skönt att veta att jag kunde om jag ville.
Jag är helt enkelt inte stöpt i samma form som alla andra.

Det finns så mycket som jag skulle villja uppleva, så mycket jag har kvar att se och göra.
Och så länge det gör det så måste jag ju ha någon form av framtidstro.
En tro på att allt nog ska bli bra till sist.
Jag ger inte upp, inte ännu.
Jag har människor jag vill möta, människor jag har sökt efter hela livet och som jag kanske äntligen har funnit.
Så bara för i dag ska jag fortsätta min sökande efter den rätta stigen, min stig, den utan mörker och maror.