Ensamhetens kamp

I dag vaknade jag efter 13 timmars sömn, jag känner mig matt och trött.
Har ingen energi och jag har svårt att tänka.
Blir lite rädd, jag vill inte ha ett bakslag, jag vill inte behöva betala tillbaks för all den underbara fridfulla energi jag haft sista tiden.
Jag går runt i min egna lilla värld, stänger ute alla och låser mig inne.
Ingen märker något för jag är världs mästare i att dölja mig bakom olika passande masker.

Känner mig ofta bortglömd och ensam, det är mitt eget fel för jag är inte så bra på att vara social.
Men i dag när jag vaknade så hade jag fått ett sms, från en helt fantastisk kvinna jag mött i cyber världen.
Hon hade skrivit till mig för att höra hur jag hade det, jag blev så glad.
Känns ovant att någon bryr sig på det sättet, att någon ser igenom min mask.
Jag önskar att jag en dag kan möta henne, få ge henne en kram och säga till henne att jag är glad att hon ser mig.

Just nu känns det som om jag går på tom gång, som om det är det sista som ska ut innan motorn dör helt.
Men livet är ju en evig kamp, så jag får ju prova på att få i gång den förbannade motorn igen och köra vidare.
Undrar hur länge det ska vara så här, hur länga oron ska ligga som en dimma runt mig.
Oron över alla bakslag, alla minnen.
Bara för i dag ska jag ta ett steg i taget, jag ska kämpa mig upp ur mitt gömställe.
Ett steg i taget.