Känslorna i min kropp är så ombytliga att jag inte hinner med mig själv.
Mannen jag bor med blir ledsen när jag svänger så, när jag inte kan gå ut eller när jag inte kan hejda en skum kommentar.
Jag tycker inte om att göra honom ledsen, jag tycker inte om att göra någon ledsen.
Jag minns när jag var liten och min mamma och pappa fortfarande bodde ihop.
Det var alltid fest och färger och massor med människor.
Jag minns så tydligt hur jag en dag vaknade om morgonen och vårat hem var huller om buller, det liknade ett bomb nedslag.
Jag smög runt i mitt rosa flanell nattlinne och städade och diskade, det tog flera timmar.
Jag var så förtvivlad, jag kommer ihåg att jag grät.
Jag ville skynda mig att få i ordning så att ingen såg förödelsen.
Om det var fint när mamma och pappa vaknade så kanske de inte behövde dricka och ta droger mer.
Då kanske de kunde se va bra allt kunde bli och vara glada helt igenom.
Jag önskar att jag en dag kan känna glädje över att inte vara som alla andra, att jag kan se det fina i att vara mig.
Men just nu är det inget kul, jag går långsamt i sönder.
Upp och ner, hit och dit, jag känner mig som en trasdocka, jag slits i tu, förintas, upplöses.
Jag vet inte vad jag ska göra för att hålla mig flytande, men jag kämpar var dag så jag får kramp i benen.
Jag har inte tänkt mig att ge upp ännu, det är ett löfte till mig själv som jag ska hålla.
Jag ska klara av prövningen som kallas livet och hoppas på att det som kommer efter blir bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar