Vänner

Känner mej så ensam.
Jag har min familj och mannen jag bor med men jag har inga venner omkring mej.
Jag saknar att ha en vän jag kan träffa och berätta hemligheter för, som jag kan diskutera tankar och funderingar med.
Det är lite av en paradox för jag älskar mitt egna sällskap, jag tycker om att bara vara jag tillsammans med mina små katter.
Men samtidigt saknar jag närheten och samförståndet man får med en god vän.
Jag har tre speciella vänner, men de bor långt borta.
Jag träffar dem inte så ofta, och vi pratar sällna i telefon men jag vet att de finns där.
Jag vet att de alltid finns där och jag kommer alltid finnas för dom.
Med dem har jag upplevt  med och mot gångar, goda tider och svåra tider, glädje och sorg.
Saknar dom så mycket.

Jag har flyttat mycket i mitt liv mellan olika städer och olika länder så jag hinner aldrig riktigt rota mej.
Och tyvärr så är jag en blyg tjej, jag har svårt för att vara social, det blir lite av en ond cirkel.
Jag tycker det är gräns överskridande att lära känna nya människor.
Jag är rädd för att inte vara tillräckligt bra,  rädd för att de inte ska tycka om mej.
När jag träffar någon jag tycker om, brukar det bara rinna ut i sanden.
Och det är inte det bästa för självförtroendet.

Som tur är så har jag min PC, för på nätet är jag inte blyg och rädd.
Här kan ingen se osäkerheten i mina ögon när jag svarar på något privat.
Jag vill inte vara så här ensam, men jag har förlorat förmågan av hur man gör när man håller fast i vänner.
Jag har goda kollegor och folk jag jobbar som volontär med men det är ju bara några jag känner på ytan.

Jag måste göra något åt min ensamhet, jag måste våga ta steget och släppa människor in i mitt liv.
Mitt mål för detta året får bli att få några nya människor in i mitt liv.
Att våga ta steget ut i något nytt och sedan hålla fast vid det.