Ditt och mitt universum

Jag lever i ett vakuum där hela min existens går i upplösning, Förintas, splittras.

Du får mej att vilja dö, skada mej själv begå själv mord.

Men jag älskar dej, fast du förvirrar mej o setter skruv på min hjärna.

Ingen har den her effekten på mej, förlamning, hjärtstillestånd, tankspridhet.

En känslomässig brustablett.

Men utan dej känns allt meningslöst o tomt, tråkigt, livlöst.

Vill inte se en helhet utan livet i dina ögon.

Dit hjärta är rent o känsligt för beröring.

Vi är små i oss själva och tillsammans blir vi sårbara.

Tror den här världen är allt för brutal för oss, vi hör inte hemma här.

Håll min hand i mörkret så visar jag dej vägen, men när mina fötter blöder får du bära mej.

Ångest rop, livlösa ögon, rädsla.

Kärlek, glädje, gemenskap, lycka.

Det goda vs det onda, en kamp mot det inre helvetet, för kärleken o livet.

Två skrämda själar, i en allt för komplicerat universum.

Tidlös orytm, hjärtflimmer, obalans.

Men vi har en tro, ett hopp o vi slutar aldrig att önska.

<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3

Du har lärt mej vad kärlek verkligen är, hur sårbar man blir när man är hopplöst förälskad.

Jag visste redan från starten att du och jag var dömda att gå under.

Men du ska veta att jag aldrig slutat älska dej.

Förlåt att jag inte svarar när du ringer, men mitt hjärta brister var gång jag hör din röst.

Jag kan inte motstå impulsen att vilja träffa dej.

Saknar dej så mycket och jag vet du saknar mej.

Men hur skulle vi kunna vara tillsammans ?????