Min kropp tillhör inte mej

Tänker över var jag befinner mej just nu, det är ju inte här jag vill vara.
Jag vill känna sinnesro, känna mej tillfreds med sej själv.
Jag vill så gärna vara glad och känna att inget tynger ner mina axlar.
Slippa vara ledsen och ha ett inre mörker.
Ju mer jag tänker på det, desto olyckligare blir jag.
Varför kan jag aldrig vara nöjd.
Det känns som om jag hela tiden flyr.
Varför måste det alltid kännas som om det fattas något.
En ny funnen men mycket betydelsefull vän sa att jag måste lära mej att se vilken fantastisk person jag är.
Är det det som är problemet, att jag inte kan respektera och älska mej själv.
Men hur ska jag kunna älska mej själv.
Jag provar men jag tycker det är svårt.

Tänker på mej själv och på vem jag är.
Tänker på min kropp och provar på att känna kärlek till den.
Minns första gången jag blev utsatt för övergrepp.
Jag har förträngt mycket av det, jag var ju bara en liten flicka.
Men hans ord ekar fortfarande i mitt inre, du får inte säga något, detta är våran hemlighet.
Våran hemlighet, jag har många av dom hemligheterna.
Kan en person tilldra sej dessa personer?
Fast jag vet att det omöjligt kan vara mitt fel, så blir jag ibland i tvivel.
Hur kan annars olika män vid olika tillfällen och med många års mellanrum utsätta samma flicka för övergrepp.

Hur det en är, så måste jag nog ta min väns råd att älska mej själv.
Tycker det är svårt och jag hatar fortfarande mej själv och min kropp.
Men bara för i dag så ska jag ta en dag i tagen.
Bara för i dag så ska jag älska hela mej själv.