Jag och min själs vän S har varit igenom så många saker tillsammans.
Allt mörker vi gått igenom ihop har gjort oss oskiljaktiga.
Jag har känt henne sen jag var 14.
Jag har aldrig mött en så genom god människa med ett så stort hjärta som S har.
Ingen är som S vi har samma tankegång, så fast vi inte har sätts i lång tid så blir det aldrig konstigt mellan oss.
Även om vi inte träffas särskilt ofta så finns det ingen jag älskar mer en henne.
Kommer ihåg när vi rymde hemifrån, det är helt sjukt vad vi utsatte oss själva för.
Vi var inte rädda för något, vi brydde oss inte om något annat en varandra.
Saknar henne, jag ska besöka henne om några väckor och jag längtar så det gör ont i hjärtat.
"Flickan och Kråkan" är våran sång.
Tycker om Timbuktos tolkning av den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar