Ödmjuk inför livet

Jag minns när min mamma kom hem från Marocko, hon var så förändrad.

Hon hade förlorat sej själv där nere.

En tid bodde mamma i en skåp bil på en parkering.

Kommer ihåg en natt när jag skulle besöka henne, det var så kallt.

Det var vinter och mamma låg under massor av täcken och filtar.

Det gjorde så ont i mitt hjärta.

Hon hade druckit sej till söms och jag kunde inte väcka henne.

Trodde först hon var död.

Men mamma andades, jag satt där och titta på henne och smekte hennes kind.

Min fina mamma så sårbar.

Har alltid tyckt att det varit hårt att se mina föräldrar i sådana situationer, jag har alltid känt mej så hjälplös.

Kommer ihåg en period när mamma inte hade det så bra så bodde jag hos pappa och hans dåvarande kvinna.

Hon var konstig, jag gjorde allt jag kunde för att göra mej osynlig.

De kunde omöjligt märkt att jag var där.

Hon tvingade min stackars pappa att sätta lås på alla dörrar.

Det var bara toalett dörren och min rums dörr som inte var låst.

Jag vet inte varför jag inte fick vara i de andra rummen och jag vågade inte fråga.

Men kanske var hon paranoid för hon tog mycket droger.

Tyckte synd om min pappa för jag tror inte han ville ha det så men han var blind och såg inte att det var fel.

I dag har både mamma och pappa det bra, de har någon stans att bo och deras missbruk är reducerat.

Det gör mej glad, känns som om jag kan slappna av och fokusera på mej själv.

Men kanske har det varit bra att allt inte allt har handlat om mej, kanske har jag blivit mer ödmjuk inför livet och andra människor.

När jag ser alla dessa program om bortskämda ungdomar, som varit i centrum hela livet.

Hur de är och hur deras inställning till omgivningen är.

När jag ser det så är jag glad att jag lärde mej tidigt att inget är gratis.