Kärlek ska vara något fint, något som sprider värme och glädje inne i.
Jag älskar chefen, mannen jag bor med för att han ger mej trygghet, han är snäll och han håller mej fast i verkligheten.
Han är fantastisk och har oerhört tålamod med mej.
Men det är inte den sortens kärlek som bubblar inne i, det är mer den sortens kärlek man känner till sin bästa vän.
Men är jag villig att ge upp den tryggheten.
Vi har bott ihop i 5 år ca, och bara det att jag har tänkt tanken att det finns något bättre är oroväckande.
Kanske beror det på att vi är så olika.
För mej är kroppslig kontakt ovärderligt.
Det är viktigt att åtrå varandra, att det inte bara handlar om det materiella och dagliga.
Jag är en mycket ostrukturerad, känslosam, tankspridd och osocial och jag är styrd av impulser.
Han är min raka motsats, han är strukturerad, ordningsam, utåtriktad och social.
Saknar bara att ta en tur ner till havet, se solnedgången och älska passionerat.
Dela en flaska vin och tala hela natten om sådant som bara har en betydelse för oss.
Att gå en tur och hålla varandra i handen och bara känna vinden smeka våra kroppar.
Att skratta ihop.
Bara ligga på en filt med en picknic korg och höra musik från telefonen.
Köra till en sådan utomhus bio med bilen.
Sådanna saker har vi aldrig gjort ihop.
Vi har nog bara provat på att överleva, att resa oss upp från en strulig förtid.
Saknar nog bara en som är lite med som mej.
Men det sista jag vill är att förändra en annan människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar