Mental isolation

Isolerar mig mer och mer, kan inte förmå mig att prata med någon.

Det är inte för att jag saknar energi för den har jag i överflöd.

Mitt hem skiner, allt från mattor till gardiner är tvättat, skåp är skurade och fönster putsade.

Jag bakar och lagar mat och pysslar och donar.

Det känns som om jag har stängt av, som om jag gör allt på auto pilot.

Jag tänker inte och det är faktiskt skönt.

Känner mig nästan yr, berusad av mitt dröm liknande stadie.

Jag stänger ute världen, tänder varken för tv eller pc, jag går runt som i koma och presterar i mitt vakuum.

Det känns nästan som att gå helt ensam nere på havs bottenen.

Ibland simmar det förbi någon skum fisk men jag går bara vidare utan att säga något.

Dyker dock i mellan åt, sugs ner och ut genom min bubbla.

Då rinner mina tårar och jag får svårt att andas.

Mina dagar förlöper i trans, med små ut bryt av ångest och desperation.

Önskar att jag kunde stanna här i detta uppgivna stadie.

Ett befriat mellanland där känslor och tankar är sällsynta.

Om jag tittar upp så ser jag ytan glittra, men jag vet att det är en fasad ett lock bete.

Vill inte upp igen, jag vill inte andas den luften som finns där uppe.

Här nere hör jag inte rösterna i huvudet på samma sätt, här är det bara ett dovt malande som inte går att tyda.

Jag vet vad de säger, men jag låtsas att jag inte kommer ihåg deras hemska ord lekar.

Här nere är jag allt det jag önskar jag var, här slipper jag min tunga ryggsäck för en stund.