Maskros barn

Drömmer mig bort till ett litet torp vid havet, en liten charmig stuga nära klippor och skog.
Ett ställe där jag slipper all stress, en liten idyll där jag bara kan vara jag.
Tänk att kunna låta mina små missar ströva fritt utan att en granne klagar, och att inte behöva vara rädd för att de blir överkörda.

Stressen tär på mig, alla krav på den perfekta fasaden.
Det är inte jag, jag är ett maskros barn, en utbrytare, en överlevare.
Jag har så svårt för att leva inom strikta ramar, jag behöver andrum.
Jag måste få lov att skapa, göra saker i min takt.
Just nu känns det som om min stjälk är avbruten som om någon trampat på mig och bara gått vidare.
Jag känner mig kvävd, det känns som om jag sakta går i sönder.
Jag tänker inte tillåta mig själv att gå under, jag kommer fortsätta kämpa en dag i taget för ett lyckligt liv.
Jag vill så gärna känna den optimala frihets känslan, frid helt in i själen.
Så bara för i dag ska jag fortsätta mitt sökande efter sinnesro och lycka.