Finns det på riktigt någon bra att sträva efter ?

Är hemma igen i den förödande ensamheten.
vill bara proppa mig full med allt jag har samlat på mig efter åren.
Vet inte om jag vågar, jag vill inte att mina nära och kära ska få känna den smärta jag bär runt på.
Men i hela mitt liv har jag tänkt på alla utom mig själv.
Jag vet att de älskar mig, jag är utmärkt klar över smärtan jag kommer orsaka, känner mig bara så desperat, jag känner mig så ensam och bort bortglömd.
Jag vill inte vara den som hela tiden gnäller.
Jag vill ge av den styrka jag finner i ibland, dela med mig.
Ofta ger jag för mycket, jag lämnar inget till mig själ.
Skulle vara skönt att droga ner min och glömma, få ett slut på lidelsen.
Fan jag vill inget av det, men jag vet fan inte vart jag ska ta vägen, jag är livrädd.
Jag har ingen människa i min närhet, ingen som kan komma och hålla om mig.
Jag kvävs, jag gråter men jag är inte ledsen jag är desperat.
Hur ska jag någonsin komma upp till den mänskligt acceptabla nivån.
Alla de människor som jag vet inte dömer, som inte förvisar min speciella individ är så fruktansvärt långt borta.
GgrrrraaaaaAAAAHhh...........
Känner mig så långt borta från alle de jag håller av.
Hur kan jag någonsin hålla denna skit situation ut.
Kanske håller jag ut, ett andetag i taget........Ett andetag i tagen......
Gråter......vill........inte.........he....det ........så .........här.
Glöm aldrig att ni är fantastiska, att jag älskar var och en av er <3
Bara för i denna minut vill ja se allt det positiva i livet.