Är så trött, och det känns som om jag skulle kunna sova för alltid.
Men när mitt huvud ligger på kudden så kommer ångesten krypande.
Så fort jag somnar så kommer mardrömmarna smygande och övertar min existens och jag vaknar gnyende med svettig kropp.
Rädslan för att sova börjar komma tillbaka, och jag får enbart några få timmars sömn per natt.
Jag vet inte varför dessa fasansfulla drömmar förföljer mig, och jag längtar så efter en drömfri natt.
Det känns som om allt är i mot mig just nu, det känns som om jag provar på att ta mig fram i kvicksand.
Min ny funna fina väninna vill inte prata med mig mer.
Det är hårt att bli lämnad kvar utan att få förklarat varför.
Har hört på omvägar att jag har överskridit några gränser, men det är inte medvetet och det krossar mig att jag är så klumpig.
Önskar så att jag var mer normal, att jag var bättre på att begå mig bland folk, att jag var bättre på att läsa av situationer.
Förstår inte varför det ska bli så fel jag vill ju inget ont, jag vill ju inte förstöra eller komma i mellan .
Jag hatar mig själv, och jag kan omöjligt förstå att någon kan se mig som ett hot av något slag.
Det är ju det sista jag är, men se på mig jag är en störd tjej med allt för många ränder och psykiska ärr.
Jag är tanksprid och klumpig och har uppenbara problem med att läsa av och begå mig i sociala sammanhang.
Frågan är hur länge jag ska orkar med det här, hur långt ner ska jag behöva falla.
Jag blir ju tvungen att fortsätta kämpa men det är en hård och seg kamp.
Jag önskar så att jag snart kan få lite medvind.
Men vid det här laget har jag förstått att livet är ett fackt upp ställe att uppehålla sig i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar