Är det detta här som ska vara mitt liv, är det detta som jag ska gå upp för varje morgon ?
Prover på att vara positiv inför verkligheten, se på den med blida ögon.
Jag är så trött på att vandra mellan kolsvart mörker och bländande ljus.
Ena dagen älskar jag varje liten cm av denna planet och i nästa sekund är jag klar till självmord.
Önskar att jag varit mer förberedd inför detta, att jag hade en reservplan.
Men sanningen är att jag står helt naken, och barhudad inför livets verklighet.
När jag var liten hade jag ju alltid mamma och pappa.
Även om de inte alltid gjorde allt efter boken så gjorde de sitt bästa.
De gjorde allt för att vi skulle känna kärlek.
När jag var helt liten och vi bodde i smålands mörka skogar så fick jag en egen get, Dafny hette den.
Den var så fin, lite aggressiv men jätte söt.
Jag lekte med den varje dag, den satt fast bunden i en stolpe på gräsmattan.
Första gången min värld rasade samman var i den här perioden.
Min mamma och pappa hade skördar fäst, tänk hippie och marijuanan.
Det var en fäst som varade i dagar, och vi barn hade det jätte kul.
Vi fick vara uppe hur länge vi ville och det serverades chips och godis till mat.
Efter några dagar började det cirkulera helikoptrar över oss.
Och inom kort så var det uniform klädda poliser över allt.
Det var kaos.
Minns som tur är inte så mycket av anhållelsen.
Men jag glömmer aldrig när de tog pappa.
Min stora, starka, fina pappa.
De satte handbojor på honom och satte honom i en polisbil, sen körde de bort.
Nästa gång jag såg pappa var på Kumla anstalten.
Kommer ihåg de höga murarna, och hundarna som kom i mot mej för att se så att mamma inte preparerat mej med narkotika.
Jag kommer ihåg att jag grät, jag grät för jag tyckte så synd om min fina pappa.
Jag kunde inte förstå varför han skulle vara inlåst på ett sådant skrämmande ställe.
Jag saknade honom så mycket.
När jag läser det jag skriver så kan jag gott se att mitt liv kan verkar brutal, men det känns inte så.
Jag vet inte om det har påverkat mej.
Eller om jag bara är en tunn hudad person.
Oavsett vad så är det mina förutsättningar.
Jag kommer aldrig någonsin ge någon skulden för hur jag mår, tycker det är fegt och oansvarigt.
Men jag kan se med kritiska ögon och inte göra om samma misstag.
Detta är mitt liv och det är bara jag som kan utforma det.
fuck vad jag hatar att vara huvudperson i mitt eget liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar