Förtvivlan

Jag önskar så att den där känslan inne i försvan, känslan av olust, av otillfredsställelse.
Hela tiden gnager det inne i, rösterna i huvudet maler på.
Påminner mig om något specifikt, något jag har förträngt provat på att glömma men som ändå finns där i djupet och som provar på att tränga igenom.
Kroppen känns tung att bära runt på, huvudet känns fullt av tankar och spekulationer det är som en ogenomtränglig massa.
Det känns som om jag sjunker djupare och djupare in i mig själv hela tiden.
Utåt sett så tror jag nog ingen märker något.
Jag lärde mig tidigt att camouflera mitt mående, att inte visa hur jag mår.

Jag kommer ihåg när jag som tånåring blev sänd till BUP efter att jag skurit sönder mina armar.
Alla deras frågor, deras bekymrade miner.
Jag berättade aldrig varför jag gjorde det, jag berättade inte om min förtvivlan.
Jag behöll allt inom mig och det har jag fortsatt med, nu vet jag nog inte ens hur jag skulle öppna upp ens om jag ville.
De fick inte sina svar så de tröttnade och lät mig försvinna vind för våg.

Jag vill så gärna vara fri från denna eviga kamp, denna tunga packning jag bär runt på.
Jag vågar inte knyta upp säcken jag bär runt på, vågar inte se vad som finns där i.
Är rädd för vad som finns och lurar i mitt mörka inre.
Kanske är det en livslång kamp, kanske är det bara så här det är att vara människa.
Önskar bara det var lite lättare, att ryggsäcken inte var så tung och kvävande.