Nu har jag ingen i min närhet jag kan prata med.
Innerst inne vill jag inte vara så ensam, men jag är ju så jävla rädd för att inte bli omtyckt.
Jag är så rädd för att bli lämnad ensam och för att bli pratad om bakom min rygg.
Jag kan stå utanför kontoret på mitt jobb och lyssna på vad mina kolleger pratar om, ibland så tror jag de pratar om mig.
Det skrämmer mig lite.
Tycker inte om att jag är så rädd.
Det enda jag vill är att vara lite mer som alla andra.
Alla de som sitter på café med sina Väninnor och som skrattar, festar och går på bio tillsammans.
Det är inte jag, men jag önskar att det var.
Jag tycker om att umgås med fina människor, folk som inte har baktankar.
Känner mig förvirrad och förtvivlad, ensam och övergiven.
Trodde för en liten stund att jag kanske började få det bättre men då rasar allt och jag faller mot avgrunden.
Ibland vet jag inte vem jag är eller vad det förväntas av mig, tycker att världen är förvirrande och otydlig.
Jag saknar mina fina, trygga, goda, okrångliga och förstående änglar.
Jag behöver dem att stötta mig på, att hålla i handen genom livet.
Bara för i dag så ska jag finna styrka i mig själv, och jag ska inte vara så rädd för allt.
Jag ska jag tro på att jag är bra och att det finns människor som faktiskt tycker om mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar