Just nu har jag allt det jag drömt om i mitt tidigare liv.
Jag har en snäll man vid min sida som aldrig skulle lyfta ett finger mot mej.
Jag bor i en fin lägenhet med nya möbler och den senaste elektroniken.
Jag har mer pengar en jag kunnat drömma om och ett gott jobb med goda kollegor.
Två små underbara missar och god kontakt med min familj.
Men ändå så känns det som om det är något som fatta.
Alltid den där gnagande känslan av att det fattas något.
Önskar jag kunde vara nöjd, jag har ju uppnått allt det jag drömt om.
Önskar jag kunde sätta finger på vad som fattas, vad som skulle göra mitt liv fulländat.
När jag bedövade mej och levde vind för våg och inte hade någon fast punkt i tillvaron så minns jag inte att jag hade denna känslan.
Visst ville jag ha en förändring för att jag levde att hårt liv.
Men den där känslan av att allt inte är fullbordat fanns där inte.
Kanske var jag bara så bort domnad att jag inte kände något.
Men det enda jag önskade på den tiden var vanligheten, och att vara osynlig.
Det kan ju omöjligt vara så man ska gå genom livet, bort domnad, ointresserad och likgiltig.
Man ska ju vara här och nu, njuta och vara tillfreds.
Önskar jag kunde känna fullständig harmoni med livet, känna sinnesro.
I små stunder kan allt kännas perfekt, men sedan kommer gnaget tillbaks.
Som råttor som gnager i mej, äter av mitt kött.
Jag vet inte om jag orkar kämpa denna kampen med mej själv.
Det spelar ingen roll hur mycket jag stänger av mina tankar och bara släpper ut de som är sorterade.
Känslan inne i kroppen finns där fortfarande.
Blir så uppgiven, jag vill ju bara ha det bra.
Varför ska det vara så jävla svårt ????
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar