Kapitalet vs Individen

Dagens samhälle har blivit så kallt och matrialistiskt.
Och det värsta av allt är att jag lätt dras med i det, jag påverkas av dagens norm.

Jag påverkas av ett samhälle som är byggt upp på elektronik och dyra saker.

Men inerst inne är det inte jag.

Jag tycker om de små sakerna, det som får mej att känna tillfredsställelse och lycka inne i.

som när solen går ner över sundet, och glittret bildas i vatten brynet.

Lövskogen om hösten när den sprakar av färger.

Jag tycker om att vakna tidigt en vinter morgon när alla sover och snön har täckt landskapet, att smycka runt i mina ragg sockar och smutta på en het kopp kaffe.

Jag älskar att se mina små katter leka i solen.

Jag tycker om alla de små sakerna som ger värme inne i.

Endån så hänger jag på i måste ha vågen.

Jag har den största och tunaste TVn, jag har PCn med bästa processorn, jag har ipaden, smartfonen, bilen och radhuset i det finasate området.

Jag önskade att jag kunde stanna upp och andas, för en liten stund slippa känna alla dessa krav på att inte vara lillräckligt bra.

Slippa känna att det alltid pressteras för lite, att grannen eller kollegan faktiskt gör det snäppet bättre.

Man ska vara stark för att överleva.

Och om man sticker ut eller mår dåligt och inte klarar pressen så blir man sed ner på, så blir man utstött.

Samhället är byggt upp så att bara de starka ska överleva.

Det är nästan som om det vill att vi ska vara stöpt i samma form, se likadana ut och ha samma värdier och följa samma väg i livet.
Och ut över det så får vi inte bli gamla, inte vara svaga, och vi ska klara av att jobba tills vi stupar ner i vår egna grav som vi helst själv ska ha grävt.

Jag beundrar alla de som har modet att köra sitt egna race och jag hoppas att jag en dag får modet att följa mina drömmar.

Kanske är det, det som ska till för att jag äntligen ska känna mej fri och känna den optimala lyckan inne i.
Kanske måste jag våga gå mot normen och lyssna till mej själv ibland.
Lyssna till min kropp och gå på känslan.